x
Vengaboys: Emmabodafestivalen

Vengaboys, Emmabodafestivalen

Vengaboys: Emmabodafestivalen

Recenserad av Jesper Robild | GAFFA

Självdistans är en ganska bra egenskap att ha om en spelar i ett nederländskt eurodiscoband som inte varit aktuellt på femton år och aldrig varit särskilt bra någonsin. Men det här är inte en jazzfestival, det här är ett party, och då finns det med rätta plats för olika sorters underhållning som inte behöver vara ett dugg beroende av spelskicklighet eller kvalitet. Vengaboys vet exakt hur de ska få ut bästa möjliga av vad de har att bjuda på. En skrämmande föraning om att genomlida 55 minuters nytt material för att sedan till slut äntligen få fnissa lite till Boom, Boom, Boom besannas som tur är inte. Nänä, här cashas det in på gamla meriter. Helt rätt taktikdrag.

Inom en halvtimme har Vengaboys avverkat mer eller mindre alla sina egna låtar. De där Hitz For Kidz-skivorna måste ha gått rätt varma på 90-talet, för det var ju visst ganska många av dem en kunde sjunga med i ändå. Något oförklarligare är hur alla de besökare födda 96 eller senare – för det är gott om dem – har lärt sig alla refränger. Det mysteriet får vara olöst, huvudsaken är att stämningen är på topp. Nästan hela festivalen verkar ha sökt sig till spelningen, och jublet höjs om möjligt ännu mer efter första halvtimmen. Då bränner bandet först av lite Dr. Alban för att sedan proklamera att "det är klart vi ska köra Boom, Boom, Boom igen, vi är ju ett trashigt eurodiscoband". Självdistans var ordet. Det är då fantastiskt hur musik kan skapa glädje på så många olika sätt.

 

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA