x
Hurula: Snösätragränd, Stockholm

Hurula, Snösätragränd, Stockholm

Hurula: Snösätragränd, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

Den största frågan är varför det inte är konserter på Snösätra industriområde jämt? Få platser i Stockholmsområdet, eller överlag, erbjuder en sådan ideal inramning. Dessutom är graffitin, ska vi kalla det… själsbesläktad med det uttryck som bjuds för kvällen: punk, eller, mer korrekt popunk. Bara hiphop hade väl varit än mer passande. Men hur som helst är det en miljö som bidrar till att förhöja den musikaliska upplevelsen. Det är också en lätt overklighetskänsla som präglar hela tillställningen. En drömlik känsla av att man är med i en film, eller dylikt. Och ölen serveras ur isbad, bara en sådan sak.

Robert Hurula Pettersson har i intervjuer inför spelningen uttryckt ett slags avsikt att få stan "att komma ut till oss". Och det är ju så, att majoriteten av spelningarna i Stockholm sker innanför de så kallade tullarna. Att många som bevistar dessa tillställningar de facto bor om inte i Rågsved, så i alla fall i krokarna eller i förorter i andra delar av staden är en sak. Den symboliska betydelsen av att staden kommer till förorten, och inte tvärtom, är en annan, av helt annan dignitet.

Sedan är detta dessutom anrik mark. Bekräftat av det graffittiporträtt av Thåström man måste passera för att ta sig till konsertområdet. Själva konserten blåser igång med fyrverkerier. Nåja, det är inte pyroteknik värdig pruttförmögna hårdrocksband, utan några raketer som skjuts av mot himlen. Sedan plöjer Hurula fram som vid varje tidigare spelning. Med samma furiösa tempo som alltid. Och det stagedivas, som alltid.

Setlistan utgörs av låtar från plattan, EP:n och några få från Masshysteri-tiden. Allt stöpt i samma melodiska poppighet och punkiga driv. Och det är bara så bra. Själva popmusikens innersta väsen, kondenserad och serverad chosefritt, utan omsvep. Det är inga bombastiska fjanterier. Inga skyhöga pretentioner. Ingen herre, vilket det allt som oftast är, som står och gnider gitarren alltför länge som vore det hans eget kön. Och det är framför allt inte musik som bygger hinder för lyssnaren att ta sig över. Eller livemusik som bygger murar mot publiken. Här är alla, band som publik, del av samma väsen, samma popmusikens och livsviljans urdjur – japp, här sportar vi det stora ordboksartilleriet.

Sedan är det något av en trivial smaksak vad som smakar bättre än annat när allt smakar gott. Sveriges Ungdom är antagligen Hurulas bästa låt. Och Betongbarn är omöjlig att inte älska, oavsett om man är ett betongbarn eller inte. Hurula slår an något allmängiltigt. Och han träffar mellangärdet med sina texter. Det betraktas ibland som mindre värt inom kulturen det här med identifikation. Den simpla rockens simplaste tilltalssätt. Men, ärligt talat, ibland är det ju bara det som är poängen. Och den poängen räcker oftast mer än nog. Hur ska jag och vi inte kunna vråla i kör, mot himlen, mot scenen och mot valfri främmande varelse som står bredvid i något sådant där mänskligt möte som inträffar alldeles för sällan. Man kan som bekant ta barnet ur betongen men aldrig betongen ur barnet. Hurula får detta att kännas som ett frigörande faktum.  

 

 

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA