x
Silvana Imam: Emmabodafestivalen

Silvana Imam, Emmabodafestivalen

Silvana Imam: Emmabodafestivalen

Recenserad av Jesper Robild | GAFFA

Innan Sveriges nya hiphopregent ska få kliva på har det precis kommit ett par centimeter regn inom loppet av några timmar, vilket bland annat lett till att säkert minst tusen besökare har gett upp och lämnat området. Sålunda är det förståeligt att antalet människor som samlats på leråkern framför största scenen är blygsammare än väntat. Bakom ett bås står två maskerade människor redo när musiken drar igång. Sedan kommer rapen. Men var är Silvana? Bam. Dramatisk entré, jublet stiger och folktillströmmningen eskalerar. Extra mäktigt är det faktum att dramatiken består i ett överraskningsmoment – inga konstigheter, plötsligt hoppar det bara in ett energipaket i svart hoodie och hästsvans och äger scenen. Så fortgår det i 60 minuter.

Precis som The Knife gjorde på sina avslutande turnéer så jävlas Silvana lite med konsertformatet och lyckas leverera en spelning olik det mesta. Låtar flyter ihop och bryts isär, språk blandas och det är svårt för någon utan stenkoll att avgöra exakt när det är rätt läge att applådera. Det råder en stämning av anarki – det finns inga glasklara agendor, Silvana säger och gör precis vad fan hon känner för och kommer lätt undan med det genom sin personliga stil. Vill publiken höra Svär På Min Mamma två gånger så är det klart att det går för sig.

Tekniskt sett sitter hon kanske inte inne på den bästa rapen, vilket märks ganska tydligt när gästande Cherry och Erik Lundin tar över mikrofonen. Å andra sidan är inte Johnny Rotten världens skickligaste sångare, men vilket band är punkens kungafamilj? Just det. God save the queen, Silvana och hennes unika persona är här för att stanna.

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA