x
Cannibal Corpse: Kulturbolaget

Cannibal Corpse, Kulturbolaget

Cannibal Corpse: Kulturbolaget

Recenserad av Jesper Robild | GAFFA

(arkivbild)

När Tipper Gore och andra förfasade föräldrar i PMRC introducerade konceptet "Parental Advisory – Explicit Content" i mitten på 80-talet siktade de mest in sig på låtar med dolda budskap och möjligen där ett och annat fult ord smugit sig in. Lyckligt ovetandes var de då om att det bara några år senare skulle dyka upp ett band som skulle komma att bli själva definitionen av den svartvita klisterlappen. Prince Darling Nikki eller Twisted Sisters Under The Blade ter sig ganska harmlösa bredvid titlar som Necropedophile och Entrails Ripped From A Virgins Cunt. Visst har det senare i musikhistorien dykt upp akter som försökt ta äckelkonceptet ännu längre, men Cannibal Corpse hör fortfarande till de absoluta pionjärerna inom gore-estetik (ironi, någon?) och grotesk death metal. Med miljontals krängda album är de dessutom det bäst säljande bandet i sin genre, och en söndag i augusti har de kört hela dagen bara för att hinna från Wacken Open Air till en liten klubbspelning i Malmö.

Det är svårt att spekulera i huruvida resan eller nedtrappningen av lokal och publik påverkar framträdandet när scenspråket är identiskt med varenda spelning de någonsin gjort. Längst bak sitter en trummis som inte nöjer sig med all blast som låtarna innebär utan måste spela av sig även i pauserna. Längs med scenkanten står en fasad av tre frisyrer liknande guppande brännmaneter fastgjutna i golvet och låter sina fingrar löpa över instrumenthalsarna snabbare än dopade hundrameterslöpare. I mitten domderar en av hårdrockens mest ikoniska sångare. Med en nacke lik ett större redwoodträd och tatueringar från World Of Warcraft ömsom flinar, ömsom leker han väderkvarn. George "Corpsegrinder" Fisher, alla kiropraktorers mardröm, har garanterat en av de brutalaste rösterna i gebitet. Och tur är väl det, det går liksom inte riktigt att komma undan med medelmåttigt grymtande när en framför låtar döpta till Stripped, Raped And Strangled eller Addicted To Vaginal Skin. Den sistnämnda presenteras som en låt om sångarens favoritsyssla i världen, följt av diverse svenska könsord till publikens förtjusning.

Visst uppbringar musiken en hel del röjande och Kulturbolaget är mer fyllt än väntat, men på scen ska Corpsegrinder vara hela behållningen med Cannibal Corpse. Någon sorts baksmälla sitter nog i fortfarande, för utöver vindsnurran och svenskakunskaperna har han inte mycket att bjuda på för kvällen. Mellan låtarna uppstår en hel del pauser där det ska bytas gitarrer, men istället för att leverera lite billig buskis vänder även vokalisten publiken ryggen och tömmer vattenflaskor. Stämningen dör gång på gång. Någon gång ber han utkanten av åskådarna släppa sina flickvänner och röra sig framåt – deras partners i fråga är ändå där för att se honom. Fair enough, men lite vassare karisma hade en nog hoppats på.

Materialet från senaste skivan låter finfint, liksom livefavoriter som kärlekslåten I Cum Blood och naturligtvis Hammer Smashed Face. Samtidigt är energin från scen i lägsta laget, även om Corpsegrinders headbangande ensam hade kunnat försörja hela lokalen med ström. Det här är inget band som normalt avverkar klubbspelningar som en dag på jobbet, men när de 24 timmar tidigare har spelat på världens mest mytomspunna metalfestival inför tiotusen människor blir det svårt för en klubb i en mindre svensk stad att toppa det. Tyvärr märks det lite för tydligt.

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA