x
The Offspring: Gröna Lund, Stockholm

The Offspring, Gröna Lund, Stockholm

The Offspring: Gröna Lund, Stockholm

Recenserad av Daniel Hånberg Alonso | GAFFA

Året var 1999. I svallvågorna av det slutgiltiga genomslaget i den kommersiella etern stannade punkrockarna från Kalifornien förbi Gröna Lunds stora scen under sin Americana-turné. Ikväll, sexton år senare, är de tillbaka. Då var de punkrevivalns omslagspojkar som dragit punken till dess mest popiga nivå, i Sverige röstade vi på dem på Voxpop. Idag är många i publiken här som 90-talsnostalgiker, trots att gruppen faktiskt släppt tre album sedan dess, däribland sin mest sålda singel – You're Gonna Go Far, Kid, som också får inleda konserten.

Tillskillnad från sina punkgelikar NOFX och Rancid så har The Offspring alltid varit lite mer tillgängliga och med sitt spretiga orangegula hår (fortfarande, efter över tjugo år?) så är Dexter Holland och gänget mer karikatyrer. På scenen bränner de av låt efter låt. Orden i de få mellansnacken räcker inte ens till en haikudikt; det är tajt, ettrigt och framförallt hittigt. För visst blir man lite imponerad att höra hur många "whoa", "hey" och "yeah" man faktiskt känner igen. Inte heller är det enformigt.

Med sin gubbmage tackar Dexter Holland oss för att vara en väldigt lugn publik och dödar därmed punken en gång för alla. Visst har han i och för sig rätt bortsett från små grupper av douchiga killar som mot slutet av konserten försöker sig på moshpits, ett av bevisen för mänsklighetens fördärv tillsammans med Pol Pot och Sverigedemokraterna. De idiotiska grabbfesterna känns faktiskt fantastiskt malplacerade bland tweens, barnfamiljer och The Offsprings ledgitarrist "Noodles" som berättar hur de semestrade i Sverige ifjol med sina familjer i samband med sin Bråvallaspelning.

Självklart är det inte samma The Offspring som spelade på Gröna Lund för sexton år sedan, Dexter Holland fyller femtio i år, och de rör knappt på sig från sina markeringar på scen. Avslutningen bjuder på publikfavoriterna Why Don't You Get A Job?, The Kids Aren't Alright, Pretty Fly (For A White Guy) och såklart Self Esteem, fortfarande deras mest älskade låt från Smash-albumet. Efter knappt 70 minuter är det över. Och några minuter efter det är även konserten ett bortglömt minne.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA