x
Future Brown: Linné, Way Out West

Future Brown, Linné, Way Out West

Future Brown: Linné, Way Out West

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Ungefär tio minuter in i Linné-scenens andra spelning under Way Out West 2015 står sju personer bakom och omkring ett DJ-bås, framför ett par hundra besökare, varav en på scen verkar glida omkring på en Segway-variant som fästs under fötterna och flyter runt där som en radiostyrd dammsugare. Det tar ytterligare en handfull minuter innan det blir tydligt att den glada mannen som snurrar omkring faktiskt inte gör något annat på scen än håller sina vänner sällskap och fyller på drinkar, och ungefär samtidigt blir det också uppenbart att det inte är särskilt organiserat när Future Brown spelar live. Fatima Al Qadiri, J-Cush, Asma Maroof, och Daniel Pineda, är sina heltidssysselsättningar som DJs och producenter till trots inte alls lika minutiöst noggranna när deras projekt lämnar studion och presenteras på festivaler, och det är inte det lättaste att sätta fingret på exakt varför.

Albumet Future Brown är svårt att översätta till konsertformat inte för att musiken i sig är svårkonstruerad, i sin essens går den att bara DJ:a fram utan större bekymmer. Men för att framträdandena ska bära någon form av annan tyngd i ett utrymme som Linné krävs riktiga röster, och däri ligger också gruppens stora utmaning: det är 18 rappare och sångare som dyker upp på Future Brown, som ger det redan väldigt globaliserade projektet en spets som agerar stabil brobyggare för olika lokala musikstilar. Utan dessa tappar konserterna de ställer upp på att göra mycket av sin inbyggda lockelse, det blir något helt annat som får försöka ta dess plats, och det blir i sin tur en upplevelse som blir onödigt kantig och oförutsägbar.

När de spelar har de med sig engelska So Large och Roachee, utrustade med mikrofoner, samtidigt som de fyra i själva gruppen i tur och ordning och även dessvärre ofta samtidigt skruvar fram låtar och effekter precis som under ett helt vanligt DJ-set. Rätt ofta under spelningens första halvtimme talar rapparna i mun på varandra, producenterna verkar också spela över varandra och skapar någon form av modern soppa som är relativt intressant de stunder diskanten inte skär i högtalarna. När det rappas blir det alltså lite väl kaotiskt, inte särskilt lyssningsbart alls när de försöker höja pulsen på publiken på klassiskt hypeman-manér ofta helt i otakt. Och detta öppnar i sig upp en annan vinkel av musicerandet bakom Future Brown: en annan aspekt av att Future Brown spelar på Way Out West går ju att vrida till att den enda bokningen i princip täcker över det faktum att festivalen inte bokat en enda akt från hiphop-scenerna rotade i Chicago eller Atlanta, som spottar ut sig talang och har gjort det nästan oavbrutet i ett par år nu, och även Bland genrens absolut största behållningar överlag just nu. Det blir en orättvis förutsättning för ett redan lite osäkert, men alltjämt glatt, Future Brown att försöka leva upp till.

Detta leder också till att publiken inte överhuvudtaget påminner om de människohav som bemött hiphop-akter på Way Out West tidigare år: det känns blygare, mer lojt och mer ointresserat, mer bortkopplat från musiken överlag, och det är inte helt fel att i det läget skylla på att musikerna på scen bidragit till att det inte riktigt håller. Men när det väl vänder är det nästan löjligt, och det blir verkligen en omedelbart tydligt och markant skillnad på scen och i publiken när musik som rapparna faktiskt är ämnade att rappa över själva spelas. Det blir en enorm skiftning i fokus och energi omedelbart, och en spelning som i det läget var mer intressant än bra väger direkt över till att bli en demonstration i vad Future Brown kan bjuda på när de får till det. De är trots allt en ren konsekvens och produkt av en globaliserad musikvärld, och de har just därför anklagats för både kulturell appropriering, för att bara vara ett konstskoleprojekt sammansatt av finurliga esteter som vill testa något utanför den egna världen, utan att behöva ta del av processen som skapar just den musiken och grunden för de dokumenterade upplevelserna. Det är också en orättvis bedömning av musiken Future Brown skapar tillsammans, och som skulle kunna övertyga om känslan av att det är ett gäng kompisar som hänger tillsammans på scen istället för att vara en gedigen festivalakt gav med sig.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA