x
Beck: Way Out West

Beck, Way Out West

Beck: Way Out West

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Hey kids, vet ni vad? Det fanns en tid när det var coolt med page. När det var häftigt att vara en random California-kid med surfbrädan i högsta hugg och med högsta mål att ha världens viktigaste don'giv'a'fuck-blick i riktning mot ... allt! Jag är en loser baby, jag har inget körkort.

Sedan hände något. Markoolio tog över. Men vi spolar vidare genom allt som är oväsentligt. Släpp trender och ängslighet för en stund.

2014 gjorde nämligen Beck ett album som var helt och hållet välkommet. Den här personen är ju en del av Kalifornien och med Morning Phase anammade han hela känslan. Skivan omfamnade Amerikas västkustväder och var som en ljudlig våg av morgonens solsken som tog oss vidare in i dagdrömmens begynnelse. Tänk dig in i situationen när du runt 13-tiden upptäcker att du har tagit några fler Budweiser än vad som var planen. I samma veva kanske du sa något som inte var meningen att sägas. Du öppnade dig. Där har du Beck 2014. Där har du Morning Phase.

Ikväll inleder han med Devil's Haircut. Fortsätter med Loser och ingen bryr sig. Han har mött sin slacker-nemesis i Way Out Wests allt mer erfarna publikgegga. Och den här mättnaden, den här icketillfredsställelsen som är så supertydlig lägger sig som ett nedfläckat täcke över allt och alla. Det finns absolut ingen charm över det här. Det är en sorti som inte ens kan smeka dig med ren nostalgi. Det är Way Out Wests osexigaste dragplåster någonsin.

Det bör sägas att jag på förhand hade någon idé om att inleda min text med något dravel om en person som genom alla år har gått sin egen väg. Att kicka igång med historien om den supercoola artisten som under 90-talet lät någonting brinna i slowmotion och få det till en video. Som gjorde världens bästa intervju om absolut ingenting tillsammans med Thurston Moore. Men ikväll spelar inget av det någon roll. Han är inte ens vår tids James Brown längre. Vad hände med movesen liksom?

Ja, han bjuder på hela sin musikaliska karriär. Vi hör Black Tambourine, The New Pollution och vi får till oss en helt okej Sexx Laws, men där den sistsnämnda hitten fortfarande känns het är de delar från Becks katalog, som han visar upp under kvällen, nu bara passé och flåshurtigt. Och det blir inte bättre i ett ickeintimt sammanhang.

Så, innan den här bajskorven ska klämmas kan vi en gång för alla konstatera: Beck är en världsartist, men inte en arenaartist. På så sätt känns det hemliga gigget på Pustervik under onsdagen mer rimligt. Det är i klubben han hör hemma och kan ta lite mer plats. Här i Slottsskogen blir det bara banalt och tråkigt från en stelopererad scientolog.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA