x
FKA twigs: Way Out West

FKA twigs, Way Out West

FKA twigs: Way Out West

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Sett till hur poplandskapet år 2015 överlag och världen över ser ut, sett till vad som säljer och sägs sälja och vad som fyller arenor modell större och små på bägge sidor Atlanten lika ofta som det fullkomligt förstoppar radiosändningar, är det rätt konstigt att någon som Tahliah Barnett överhuvudtaget är en uppskattad festivalbokning mer eller mindre var hon än spelar nuförtiden. Hon skapar inte musik som ens klassas som pop, som aktivt söker i gränder där R&B och electronica möts för att skapa en intensivt bastung dansmusik, men som samtidigt onekligen är en del av den musikvärlden, sången och melodierna går i det avseendet inte att förneka som någonting annat än rätt härligt poppiga. Mitt bland all elektronisk klang finns hela tiden den popådran, den som hörs i hur låtarna jobbar sig framåt och i hur hon balanserar deras hårdhet enkelt med rösten.

Så det går att säga att hennes FKA twigs är sinnesbilden av en annan typ av popkonstnär för vår tid, helt tack vare den till synes nitiska kontroll och självkontroll hon ger sken av att ha över projektet. Hennes musik är tungt influerad av de stilar ur den elektroniska musiken som växt fram runtom i England och Skottland under hennes uppväxt, men tillsammans med dagens begåvade producenter som själva håller hus någonstans mellan hiphop och electronica och R&B blir hennes idéer till någonting eget. På Linné-scenen ser hon ut och beter sig som en organism som livnär sig på, runt, i, och av hennes musik, pulserande och rörlig och impulsiv. Hon lever sig in i musikens vågor med hela sitt väsen och varje rörelse, varje vokala bergbestigning upp till toner, ser fullkomligt naturlig ut. Konserten blir trots scenen och tältets storlek gentemot henne själv intensivt kraftfull och elegant samtidigt, starkare av att hon verkar styrd av rytmerna och basen som trycker bredvid henne, mer häpnadsväckande av att hon dansar på det sätt hon gör och sjunger med den enorma vokala förmåga hon har och styr hela tiden med mikrofonen i hand. Det kräver en tro och säkerhet bortom det som vanligtvis syns på musikfestivalscener.

Det finns någonting som brinner till mitt framför ögonen på alla som bevittnar det Tahliah Barnett skapar av sin musik live, något som egentligen bara syns och går att förklara just där. Något som värker inuti muskler och ben, som knakar när blod forsar förbi, som translikt följer rörelser och ljud i den mån det är möjligt när den presenteras av henne. Detaljerna och konturerna försvinner och allt handlar tids nog bara om var hon för publiken med sina rörelser, vad hon berättar för den med sin stegrande röst, vad hon vill få sagt när rörelserna möter rösten halvvägs och skapar någonting tillsammans, någonting annat. Tahliah Barnett är en konstnär, på scen presenterad som någonting mellan en kontortionist, slagskämpe, balettdansar, och enastående sångare. FKA twigs är hennes konstverk, och när hon fångar sin publik på det sätt hon gör på Way Out West är det få shower i världen som kan nå ett så annorlunda djup som hennes kan. Och det flera minuter långa jublet mot slutet, där hon blir stående mitt på scen och försöker tacka publiken innan hon ska avsluta konserten, talar för att hennes konst verkligen är förstådd och älskad.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA