x
Vince Staples: Way Out West

Vince Staples, Way Out West

Vince Staples: Way Out West

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Musiken som utgör Summertime '06 är inte av den typ som skulle kunna kallas för lättsam, det kan överhuvudtaget inte beskrivas med ord som är i dess synonymvärld, och det kan inte heller användas för att prata om Vince Staples. Hans musik är basdriven och påträngande, den är laddad med sansad ilska och framför med knuten näve, den är konstruerad för att matcha de berättelser om Long Beach som 22-åringen vill berätta om och ifrågasätta världen för. Och de berättelserna är hämtade från upplevelser ur hans liv, de är målade i färger som inte kan bryta sig ur gråskalor, de är drivna av en frågande och funderande och hopplöst hoppfull eld som gjort att Staples tjänat ihop respekten för att bemötas och behandlas som en artist att verkligen lyssna ordentligt på.

Ett problem som artister med något viktigt att föra in i sin lyrik och i sin musik, det vill säga viktigt av denna personliga och drivane dignitet, brukar ha är att på ett värdigt manér översätta det till huvudsakliga sätt som musiker faktiskt lever på och av, och då utan att det tappar sin betydelse och tyngd. Hur ska ett liv levt på en plats som kväver sina invånare kunna leva som livematerial på konserter, och faktiskt få de som är helt frånvända från den verkligheten att tänka till utan att det förringar den upplevelse konserter ändå ska vara? Vince Staples är väl medveten om dessa problem, han nämner det på sitt album, och han inleder sin spelning på ett onödigt rökfyllt Panama på Bananpiren med att rappa just det stycket med eftertryck samtidigt som publiken försöker matcha hans hoppande och energi.

Vince Staples uppträder på Way Out West sjuk. Hans röst svajar när han pratar, den får hans 22 år att kännas tio år för mycket när rösten bryts och han skrattar till åt att han knappt kan prata. Och nästan direkt efter varje paus han tar för att bara prata lite och köra de typiska "hey [STAD/LAND], är ni redo att [ENERGISK YTTRING]?"-hälsningarna förvandlas han till en hetsig klackledare, flängades och flygandes över scenen till den grad att han lugnar ner sig först när andfåddheten påminner om att han faktiskt är förkyld tvingar honom till att trappa ner en aning. Exakt på det sättet fortskrider konserter, samma händelse upprepar sig igen och igen: Vince pratar lugnt, Vince slänger sig in i nästa låt med en oväntad men helt klart passande frenesi, Vince tappar andan och hans DJ fyller i orden, och Vince fortsätter försöka brotta ner både sin värk och publiken med sina ord tills det inte finns någon tid kvar att spela på.

De håller på i ungefär trekvart, smäller av ett dussin av de senaste årens bästa hiphop-låtar som var och en bidragit till att göra Vince Staples till en stjärna tack vare att hans ord matchar musikens tyngd och mer därtill. Innan de tackar för sig påminner de att de faktiskt kommer från Way Out West, att de är från Los Angeles och Long Beach, att de både där och överhuvudtaget har rätt stora problem med och inte direkt kommer överens med Polisen, ber publiken hålla upp händerna, och gör det tydligt efter skanderat av "fuck the police!" i de efterföljande låtarna exakt vad det är Vince Staples musik handlar om och vad hans liv innehåller dagligen. Efteråt ser Vince slut ut, tömd på energi och extra virrig med förkylningen inom sig, men nöjd över att både ha övertygat publiken om att han kan det här på riktigt samt lämnat otroligt viktiga och tydliga budskap för alla närvarnade att ta till sig, sådana som återfinns överallt inom hans innerligt imponerande musik.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA