x
Galantis: Way Out West

Galantis, Way Out West

Galantis: Way Out West

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Att påstå att förändringens vindar blåser på Way Out West kanske är att överdriva en aning, men det är intressant att se hur musikvärldens egna förändringar också påverkat hur en festival väljer att arbeta överlag och främst boka sina akter. I Way Out Wests fall har festivalens val av akter från dansmusikvärlden gradvist skiftat bort från stora undergroundfavoriter inom traditionella musikstilar som house och techno, utan att faktiskt röra sig bort men snarare vidga cirkeln för vad som känns rätt, till att inkludera akter som bara ett par år sedan antagligen hade bevittnats med stor skepsis uppe i Slottsskogen. Det är ändå en viss skillnad på hur The Chemical Brothers och LCD Soundsystem bemöts rent kritiskt än, exempelvis, akter som Axwell och Tiësto och Feed Me och Laidback Luke, som alla tillhör en annan typ av elektronisk dansmusik. En som inte alltid går hem hos de medier och den publik som närmast förknippas med en utåt sett trendkänslig festival som denna Göteborgshändelse.

År 2015 kanske det är enklare att kalla det som bokas upp till Slottsskogen för indiegodkänd EDM och kanske se det som logiskt att Pet Shop Boys trots allt lockar andra festivalbesökare till Flamingo-scenen än Galantis gör till Linné-scenen. Musiken den så högt ansedda producenten Bloodshy och hans bundsförvant (och enormt populära) Style Of Eye öser ut över sin publik är lätt att känna igen trots att den i sin essens inte är särskilt finessrikt, men å andra sidan så drar finesser sällantill sig ett tält fyllt med hejdlöst hoppande människor. Formeln är glasklar: modern och extremt kortklippt deep house turas om med dess mer radiovänliga dito, den som är fylld med sockersliskiga popmelodier och hooks och refränger, och det exploderar allt som oftast i en basladdad drop som sedan går mellan dalar och toppar tills duon upprepar metoden. Det skulle absolut gå att ställa frågor om det faktiskt skulle vara möjligt för en förbipasserande att identifiera vem det är som spelar där utan vidare, och vidare fundera på om just denna metodiska framställning av dansmusik kanske suddar ut den egna artistens egenskaper och egenheter i förlängningen, men det är samtidigt oerhört svårt att se det som relevant när det är så tydligt att ingen i närheten av Galantis spelning är annat än överväldigande lycklig och fullkomligt förlorad i konsertens intensiva pumpande.

Det går antagligen inte att dra några enkla slutsatser om varför akter som är så stilistiskt annorlunda de flesta på en festival ändå lockar så mycket folk, eller om det faktiskt är så stillistiskt annorlunda överhuvudtaget, eller om Galantis faktiskt är det med tanke på att dansvänliga popkonstnärer som Caribou och Pet Shop Boys håller lika högt hov under fredagskvällen i Slottsskogen. Galantis återuppfinner knappast hjulet när de spelar framför tusentals fans som verkar delta i en synkroniserad studstävling som pågår nätt och jämt i en timme, men det är heller inte något de varken hävdar eller har som intresse att göra. Christian Karlsson och Linus Eklöw kan modern popmusik för väl för att egentligen bemöda sig med att bråka om huruvida progressivt deras version av det faktiskt är. Det räcker långt att spela låtarna, hetsa upp publiken, njuta av deras jubel och glädje, och se det som både ett gott dagsverke och en minst sagt god gärning för väldigt många människor.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA