x
Lauryn Hill: Way Out West

Lauryn Hill, Way Out West

Lauryn Hill: Way Out West

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Vi, musikvärlden och världen i övrigt, har slutligen kommit till den tråkiga men oundvikliga punkt där det inte längre anses vara onödigt negativt att inte våga gissa om en spelning med Lauryn Hill kommer att bli riktigt bra eller inte. Det är bara logiskt på sätt och vis, vi lever trots allt i en tid där väldigt många med Way Out West-biljetter stod som mänskliga frågetecken när bokningsbolaget presenterade att någon som heter "Ms. Lauryn Hill" har bokats, och det säger ju tillräckligt om hur mycket tid som har passerat. Denna månad fyller The Miseducation of Lauryn Hill, det enda studioalbumet Lauryn Hill släppt, 17 år. Hon har mest dykt upp som gäst på sina håll, flera år emellan, eller återfunnits på soundtracks. Innan Om Våld släpptes förra året och blev Concerning Violence, som hon agerade berättarröst för, hade hon heller inte varit del av någon TV eller filmproduktion överhuvudtaget sedan 1998. Strax efter att hon spelade i Filadelfiakyrkan i Stockholm för tre år sedan blev hon anklagad, och senare dömd, för skattebrott i USA, och påpekade i samband med detta att hon medvetet gått under jorden och lämnat musikindustrin och dess "climate of hostility, false entitlement, manipulation, racial prejudice, sexism and ageism". Ny musik från Lauryn Hill kändes snabbt sekundärt i sammanhanget.

Nu, i augusti 2015 på Flamingo-scenen i Slottsskogen, spelar alltså Ms. Lauryn Hill, det är rätt många tusen personer där för att nervöst se vad som komma skall, och inte ens de som sett henne spela relativt nyligen vet egentligen vad som är att vänta. Åtminstone tills bandet sakta går ut på scen efter att DJ:n värmt upp publiken med tråkigt förutsägbara låtar, först två trumpetare och en saxofonist, sen en basist och en trummis, gitarrist och tre körsångare, och två som hanterar synthar, innan Lauryn Hill själv kommer ut och sitter sig på vad som ser ut som en trädgårdssoffa prydd med dekorativa kuddar. Hon plockar upp en akustisk gitarr, dirigerar lätt mot sitt band, och börjar spela som vilken inbiten och erfaren soultrubadur som helst. Kanske är det hur lugnt hela skeendet är som gör att det känns förvånansvärt passande, men med ens är det som att detta är den logiska fortsättningen på karriären för henne. Det är mer avskalat, det är definitivt annorlunda och stillsamt på ett sätt som inte är särskilt förknippat med hennes namn, men det är också behagligt att få ta del av.

Lauryn Hill styr sitt band med korta handviftningar när hon sitter på soffan och spelar, koncentrerad lika mycket på sitt gitarrspelande som på publiken som på när medmusikanterna ska stanna, börja, sakta ner eller höja tempot, samt slagen och volymen. Det verkar råda rätt stora ljudproblem i princip direkt när Lauryn inte sjunger, när hennes röst inte är i centrum, och musiken förvandlas ofta i de passagerna till ett oidentifierbart muller. Det talar också om den största skillnaden mellan att se Lauryn Hill nu och att se henne när hon var mer aktivt musicerande: det allra mesta låter annorlunda. Musiken har hunnit åldras och Lauryn Hill med den, arrangemangen på hennes mest kända låtar är ofta framförda på helt andra sätt, och även om det såklart låter bra när de formats av så begåvade händer är det förståeligt att det kan kännas rätt tråkigt också; att det inte låter som folk hoppas, att hon rappar vissa låtar mycket snabbare än de "bör" vara, trots att det visar upp exakt hur begåvad och mångbottnad hon är, även om det är en svår balansgång att upphålla mellan vad artisten vill och vad publikerna hoppas på. Att hon ändrar i nästan 20 år gammalt material är inte så konstigt, att publiken ändå vill höra det som är inspelat är inte heller konstigt, men överhuvudtaget och överlag känns det bara bra att faktiskt se Lauryn Hill på scen igen, i full kontroll över framträdandet och musiken och med sitt sinnesvridande rappande helt intakt, komplett med en sångröst som når djupt in i hjärnans minnesbank. Det är ett framträdande som värmer inombords, och ett som verkar också göra Ms. Lauryn Hill rätt nöjd.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA