x
Flying Lotus: Way Out West

Flying Lotus, Way Out West

Flying Lotus: Way Out West

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Den musik som bör inuti den udda och troligtvis lite galna hjärnan tillhörande Los Angeles-bördige Steven Ellison är mycket, krävermycket, och är genomgående en sammankomst av ytterst expressiva ljudutryck. Även i dess mest stillsamma stunder väntar någonting fött ur fullständigt motsatta förhållanden i nästa takt, även i dess mest hjärtklämmande intensiva akter väntar en tystnad som hämtad från döden runt hörnet. Det finns alltid något annat bakom allting som Ellison mekaniskt hamrat och vridit och klistrat ihop i sin strävan efter att förnya och föröka moderna jazzgrepp med sin hemstads skuggiga och funkiga hiphop och electronica. Det finns alltid ett lager till att upptäcka eller att försöka skala av, alltid en annan vinkel som tidigare stått dold bakom en eller annan ljudvägg, alltid ytterligare en hänvisning och inspirationskälla som går att upptäcka när lagren är borta och väggarna är nere.

Upprepningar verkar inte existera inuti den musik han skapat i nästan tio år nu som Flying Lotus. Hans estetiska stil, i ljud och i bild, tillåter bara tillbakablickar om de leder vidare till framtiden, de får annars inte vara kvar som de nostalgiska distraktioner de lätt kan bli. Detta berörs på direkt obehagliga djup på det album Flying lotus släppte förra året, hans fjärde, helt tillägnad till en annan typ av återskådning, döpt därefter till You're Dead. När döden blev för påträngande och besökte alldeles för nära, med vänners liv som kostnad, skiftade fokus till att skapa ett verk on den resa som tilltar när livets ändhållplats har nåtts. You're Dead handlar om vägen som bestigs när döden infunnit sig. När han på Linné-scenen är halvt synlig bakom en genomskinlig duk och framför en stor skärm proklamerar han kort till publiken "Okay, my friends…you're dead!" och påbörjar den fullständiga föreställning han skapat för att ackompanjera den tunga musik han spelar.

Flying Lotus live beskrivs enklast som ett timlångt och lätt ångestladdat besök inuti just Steven Ellisons digitala hjärna och hur den visuellt tolkar både resan igenom döden och sin egen musik överlag. När det hela inleds är det med bilderna av den konst Shintaro Kago skapat för albumet, där kroppar slits isär och vener exploderar, helt i linje med den manga han gjort sig känd för. När det går över till mer datorgenererade bilder är det som att transporteras igenom ett elektriskt och snedladdat helvete, som bilder snodda direkt ur obehagliga och påträngande mardrömmar som under sömnen är osammanhängande men här är utomordentligt grafiska. Det som syns är som vålnader efterlämnade via digitala avtryck, det som är kvar av hans döda vänner när de fysiskt och själsligt inte existerar längre, och det som hörs är den för Flying Lotus typiska futuriska blandning av jazz hämtad från hans släktklenoder, den hiphop som på senare år bundit samman 90-talets och 10-talets Los Angeles.

På alla mätbara nivåer och system är det en uppenbarelse att se Flying Lotus live i Slottsskogen, med en modifierad scenshow och setlist men med huvudet fullt av idéer och vacker konst som knappt går att förstå medan den bultar och blixtrar förbi. Innan han tackar för sig har Flying Lotus hunnit presentera det egna alter egot Captain Murphy för att rappa, han har passat på att sjunga på ett sätt som känns direkt oväntat sett till hur massiv han ser ut på scenen omringad av den virvelvind han själv har skapat. När han spelat klart rappar han lite till för att blidka en besökare som försöker hjälpa till med en vers som klipptes bort i showen. Båda misslyckas, de skrattar tillsammans meadn publiken applåderar och jublar, och eftersåt sitter Steven Ellison på scenkanten för att prata med sina fans och signera deras exemplar av hans många olika fantastiska album. Lika självklart galen som själva spelningen är, lika självklart fint är kärleken Flying Lotus har för de som tar sig tid för att ta in hans musik. Det är en oerhört fin avslutande syn.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA