x
Amason: Way Out West

Amason, Way Out West

Amason: Way Out West

Recenserad av Andreas Bäckman | GAFFA

Måste först ventilera den enorma frustration det innebär att lägga så populära akter som Amason på Linnétältet. För att ha en chans att överhuvudtaget få en skymt av bandet fråga så bör man vara där en halvtimma före utsatt tid. När jag anländer till spelningen är hela området avspärrat, vakten berättar att av säkerhetsskäl kan de inte släppa in fler. Enbart eftersom jag har ett grönt band där det står press på lyckas jag ta mig in, efter lite tjat. Resten av mobben utanför får gott vänta, antagligen får de inte se spelningen. Det hela är pinsamt. Det är en sak att inte komma in på lokal, men utomhus i Slottsskogen ska det vara tillgängligt för alla.

Till spelningen då, som är väntat stabil. Det finns inte utrymme för några höjdpunkter eller lågvattenmörken egentligen. Alla i supergruppen är i proffs ut i fingerspetsarna, och det märks. Det är "tight" för att uttrycka sig i rockmusik-termer. Och stundtals lite segt. Covern på Foreigners I Wanna Know What Love Is är kul förstås, och allsången sträcker sig utanför tältgränsen. Tyvärr står det någon slags högljudd luftmaskinsgevär och skjuter ut Dorito-chips utanför tältet och förstör stämningen. Otroligt irriterande. Kelly är förresten en höjdpunkt, kanske hela spelningens faktiskt. Det är i och för sig inte så konstigt eftersom det är en av årets bästa låtar. Men det är också just det. Det är liksom för stabilt, för trevligt, för mycket som att slå på skivan. Det är kort sagt bra, men överraskningarna lyser med sin frånvaro. Trots ett visst gästframträdande som ärligt talat gör varken till eller från. 



Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA