x
Jhené Aiko: Way Out West

Jhené Aiko, Way Out West

Jhené Aiko: Way Out West

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Det tog nästan tio år för Jhené Aiko att få börja skriva och skapa musik och texter på ett relativt eget sätt, som inte var kontrollerat av skivbolag som hittade på släktband till andra R&B-artister för att marknadsföra henne. Aktiv redan som 14-åring tog det alltså fram till att hon var 22 för Aiko att lämna bakom sig kontraktstvång och kreativt kvävande krafter, när hon dök upp på ett Kendrick Lamar-mixtape och följde upp med ett gästspel på debutalbumet från Schoolboy Q. Och från 2010 och framåt har det mer och mer börjat se ut som att Jhené Aiko för varje inspelad sånginsats banat väg för vad hon själv vill skapa, och nu i 2015 har de fyra senaste årens arbete mynnat ut i en omtyckt och sammanlänkad trio släpp: mixtapet Sailing Soul(s) från 2011, EP:t Sail Out från 2013, och debutalbumet Souled Out från 2014. Idag är det tydligt att Aiko hittat fram till det hon var ute efter redan 2002. Men, idag är det också otydligt vad Aiko vill välja för vidare färdriktning.

På Way Out West spelar Jhené Aiko med ett rätt ordinärt band, inte alls ovanligt för de som är mest internationellt aktiva och framgångsrika bland amerikanska artister ur hiphop-världen och R&B-sammanhang. Desto ovanligare är det att banden faktiskt vet hur de ska spela hiphop och R&B live, det brukar oftast mynna ut i någon hemsk travesti till mellanting där bägge genrer och rock utsätts för ljudliga och anskrämliga hatbrott. Här är det dock annorlunda: det finns en återhållsamhet i hennes band, på samma sätt som det alltid känns som att något hålls tillbaka i hennes musik, och det hjälper väldigt mycket av hennes musik att växa i ett livesammanhang där allt fokus är på henne. Att bandet lyfter musiken på så sätt är en enorm tjänst till Aiko då det är just musiken som med jämna mellanrum kan kännas rätt enformig, som på så sätt brukar smitta över till hennes sätt att sjunga. För just sjunga kan Jhené Aiko bevisligen, det vore meningslöst att ens hävda motsatsen, men det är först när dynamiken i ljudlandskapet hon går på förändras som det verkligen hörs och verkligen imponerar.

Det är befriande att efter ha lyssnat på de tre släpp Jhené Aiko verkligen håller som sina egna få höra hur det kommer till liv utanför studions digitala dimridåer. Att hennes ord inte är de mest poetiskt skrivna blir lätt att förbise med tanke på hur de sjungs, och framför allt med tanke på att hon med musiken framförd som på Azalea-scenen känns som en annan version av sig själv. Här, när hon försöker locka trummisen (och i övrigt, i egen rätt, begåvade artisten) Anderson Paak att sjunga på en Ginuwine-klassiker och njuter av att publiken sjunger med i hennes texter, ser hon ut att veta var hon ska på vägen framåt. Jhené Aiko har en del att finslipa på när hon jobbar med sina studiosläpp, det finns säkert väldigt mycket bra som går att göra av hur det funkar för henne live, men även när låtarnas egna kvalité sjunker lite så är hennes skojande och rappande tillsammans med hennes sång tillräckligt underhållande för att inge hopp om vad hon än väljer att prova på hädanefter.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA