Pale Honey: Malmöfestivalen

Pale Honey, Malmöfestivalen

Pale Honey: Malmöfestivalen

Recenserad av Veronica Larsen | GAFFA

(Arkivbild)

Det är middagstid och folk surrar som flugor kring matstånden vid Gustav Adolfs torg. Framför scen är det betydligt färre, en varierad publik men alla med ett piggt intresse för vad Nelly Daltrey och Tuva Lodmark levererar. Det nickas och stampas i takt, fotas och spelas in. Att den internationellt omskrivna Göteborgsduon har spelningar i bagaget, både från Europa och hemmavid märks. Det är avspänt och säkert. Nelly på trummor och Tuva på gitarr/sång samt förstärkning av en skicklig kille på bas. Den avskalade ramen från debutskivan går igen i scenarrangemang. Lyckosamt överfört men det hade inte skadat om fler svettiga rockmuskler hade flexats emellanåt. Tuvas röst klar och klagande, en släpig coolhet. Nelly ett stort leende därbak, tillfreds som att hon njuter av sällskapet. Det är fortfarande barnslig optimism i genomförande och en viss blyghet i mellansnack, signifikant för "nya" akter men också det som vi så ofta blir förtjusta i.

White Stripes, PJ Harvey, Queens Of The Stone Age, The XX har alla nämnts som referenser till Pale Honey och Håkan Steen (Aftonbladet) som i en krönika från maj i år, hävdade att Pale Honey ger 90-talet nytt liv har definitivt en poäng. Det kanske är årstiden, sommarens sista suck, men det känns som en smula deppig rock i blommig skjorta och shorts. När andra låten från ett kommande singelsläpp spelas fylls mitt huvud av orden "Du smakar salt". Det är svårt att säkert härleda orsaken. Är det för att det jag hör påminner om Kents låt Chans eller är det för att Skanörvinden tidigare under dagen piskat mina läppar så.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA