Maja Francis: Malmöfestivalen

Maja Francis, Malmöfestivalen

Maja Francis: Malmöfestivalen

Recenserad av Veronica Larsen | GAFFA

I videon till en akustisk version av Last Days Of Dancing talar Maja rörande om att växa för att kunna blomma. Att kämpa emot för att det gör ont, men att processen är värd att uthärda. Hon säger: "The worst time of my life really became something that is now my biggest strength. It's like a superpower kind of. And that's worth all the growing pain in the world".

Ett 20-tal personer är tidiga och väntar vid Gustavscenens blålila sken, stora vita blommor är vackert utplacerade och väcker nyfikenhet. Från ett angränsande område pumpas Relax av Frankie Goes To Hollywood. Synnerligen passande, för det är något med Maja Francis musik som andas 80-tal. Maja själv är en fantasifull figur och påminner lite om en docka i en leksaksaffär. Inte Barbie utan snarare hennes konkurrent. Maja i förpackningen "Sindy lost in space".

När hon till stort jubel tar plats på scen är det i ljusblå klänning och med glitter på kinderna. En syntslinga växer sig vidunderligt stor och redan i låt ett befinner vi oss högt upp. På mickstativet sitter en planetdekoration. Det blir en kort andningspaus och Maja förmedlar sin glädje över att publiken är på plats: "Jag måste bara titta på er lite" säger hon varmt innan debutsingeln om växtvärk drar igång. Till sin hjälp har hon en kille på synt och en trummis. Det är hårda slag, drömmande flygfärder, vibrerande bas.

Nya singeln Space Invades My Mind fungerar väl även utan Veronica Maggio och de två sista låtarna doftar ytterligare starka singelsläpp. I den ena fastnar den ljusa tuggummirefrängen direkt. Hon sjunger: "I'ill never love like that again" och jag tänker: "I'll never love again the way I loved you", Stevie Nicks rad från Planets Of The Universe (Demo). I den andra skymmer månen solen. Det är fastare trumslag och rösten annorlunda, som osötad saft gjord på mörkare bär. Majas repertoar är fortfarande knapp, men det är en imponerande liten låtskatt. Gedigna arrangemang och självklara popmelodier tillsammans med ett öppet och ödmjukt hjärta känns som en superkraft. Hon dansar lätt och ledigt ut, tackar för sig med en slängkyss. Varken jublet eller applåderna vill riktigt ta slut.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA