x
Rhye: Södra Teatern, Stockholm

Rhye, Södra Teatern, Stockholm

Rhye: Södra Teatern, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

Rhyes enda skivsläpp har några år på nacken, så det är långt ifrån en konsert där gruppen så att säga smider medan järnet är varmt. Trots det är Stora Teaterns sommmarfuktiga stora scen fylld till bristningsgränsen. Överfull närmare bestämt. Ett album på 35 minuter är dock i knappaste laget, som konsertunderlag. Det fylls ut med låtar från sångaren Mike Milosh solokarriär, men trots det blir det inga extranummer efter dryga timmen. Publiken applåderar och inväntar mera, Milosh dyker istället upp vinkandes bland sina vänner på VIP-platserna – där jag gissar att kungen skulle sitta om han besökte Södra Teatern.

Kanadensaren Milosh springer ur soulig, elektronisk musik. Tillsammans med dansken Robin Hannibal har han in i Rhye odlat sin souligt sensuella och svalt jazziga ådra. Woman (2013) är en sällsynt tajt och fängslande skiva. Sedan gör det ju sitt till att Milosh har en exceptionell röst, Sade-klingande med brett falsettregister. Ibland sjunger han också som att han vill exemplifiera dopplereffekten.

Live ligger tyngden inte lika mycket på Milosh röst eller på de avskalade bitarna som utgör Rhyes bästa sida. Istället ligger fokus på Rhye som band; med fiol, trummor, cello, trombon, bas, orgel och synt. Låtarna smulas mer eller mindre sönder i instrumentala partier av jazz och funk. Det som var sex på plattan blir här mest bara musikaliskt spex. Exempelvis förvandlas den fina 3 Days till något märkligt ljudspektakel där det låter som att någon leker med en Tamagotchi inuti ett oljefat. Och Shed Some Blood blir mest en studie i hur man kan spela på en fiol så det nästan låter som ledmotivet till Shaft. One Of Those Summer Days ges dock en väldigt fin trombon-avslutning. Men överlag är det ett folkigare, jammigare, flummigare och mer splittrat uttryck som serveras i relation till det som utgör Woman. Även Milosh snart tio år gamla, urvackra och tungt elektroniska solodänga It's Over blir en Hammond-ljudande och märklig historia.

Trots det är det förhållandevis underhållande, det är bara ett brott mot den svalt, sensuella stringens som finns på skiva. Och en förlust av spänst. Milosh utnyttjar inte heller sin röst ordentligt. Istället håller han på med en massa åtbörder med händerna – ungefär som när man raljerar över musikalstjärnors stereotypa rörelsemönster – och trummar på allt möjligt på Stomp–sätt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA