x
MØ: Popaganda, Stockholm

MØ, Popaganda, Stockholm

MØ: Popaganda, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

De här dags- och tidig kväll-spelningarna på festival är inte helt lätthanterliga. Stämningen har sällan ackumulerats till lämplig nivå och inramningen "dag" lämnar liksom allting blottat i ett klart ljus. "Dag" är helt enkelt jävligt osexigt, lämnar noll och intet till fantasin.

När den nu länge hajpade Karen Marie Ørsted kliver upp på scen är det ändå till en väldigt taggad publik. Men hennes vemodiga och elektroniska ljudbild får svårt att hävda sig med dassigt ljud – vilket det alltid tycks vara på Popagandas lilla scen – och rörig disposition. Hennes sammansatta uttryck är stringent styrka på platta, men här blir det mest utpräglad stiltje – allt är samma och flyter ihop.

Ingenting står ut. Och det blir minsann inte bättre av att MØ:s covers och samarbeten är ganska trötta historier och levereras utan egenart och spänst. Frank Ocean-covern Lost liksom – vedervärdig. Det som mest står ut är det rockiga gitarrspelet, utomordentligt vulgärt bryter det igenom det reggaeton-, R&B- och electro-ljudande landskap som verkar vara så eftersträvansvärt för hipstriga artister att befinna sig i.

Nog står det en hel del redan frälsta i publiken. Och det är tur det, för några nya fans gör knappast MØ den här kvällen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA