x
Joel Alme: Popaganda, Stockholm

Joel Alme, Popaganda, Stockholm

Joel Alme: Popaganda, Stockholm

Recenserad av Jack Hildén | GAFFA

Det är en lättnad att GAFFA har sex stjärnor som betygssystem istället för de traditionella fem. Ibland finns inget som passar utom det som signalerar: Halvbra. Joel Alme är en sådan artist, särskilt live, som jag alltid tyckt att man både kan ha och mista. De som är ute efter lagom mysig trallpop får garanterat sin kvot fylld. Gott så. Men spelningen kan omöjligen lyfta från det jämntjocka gitarrplockandet som är alltför välbekant och instuderat.

Almes senaste skiva Flyktligan blev unisont hyllad, och det var lite märkligt. Det han gör finns det så många andra som gör, på ett lite mer unikt sätt. Jonathan Johansson är mer modern och elektrisk, Winnerbäck går djupare in i melankolin, Håkan Hellström är Håkan Hellström. Särskilt den nostalgiska sidan känns uttjatad. Det finns en sorts mall att använda sig av i det skrivandet, och Alme lyckas aldrig överraska eller bryta sig fri från den mallen.

Konserten på Popaganda hänger sig helt åt nostalgi, vilket såklart hänger ihop med temat på Flyktligan. Många låtar får personliga dedikationer. En upprättelse för dem som kanske inte fått det någon annan stans. Kontakten med publiken är fin. Almes närvaro på scen är påtaglig. I t.ex. Våran sort blixtrar det till, och bandet vill inte gå av scenen. Gitarrerna vänder sig mot varandra i dueller innan saxofonen, som kompetenta Springsteen-imitationer. Inget är fel, det är så bra som det kan vara.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA