x
Sufjan Stevens: Göta Lejon, Stockholm

Sufjan Stevens, Göta Lejon, Stockholm

Sufjan Stevens: Göta Lejon, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

Han ser ut som något av en "douche" i sina kläder, Sufjan. Kläder med massa tryck, slarvigt knutna boots och ett gul, exceptionellt sliten truckerkeps. Men vi vet ju givetvis att han är själva motsatsen till ett sådant begrepp. Med skivan Carrie & Lowell (2015) renodlade han sitt uttryck. Han har annars haft en förkärlek för att flippa ur, under konserten faller han ibland tillbaka i dessa olater: spejsiga ljud och synth som skulle passa på typ Kung Furys soundtrack. Mammans bortgång var utgångspunkten för albumet och på något sätt är det som att Stevens inte kunde göra konst av denna händelse och minnet av moder, utan det är ren, ofiltrerad och hudlös musik, nästan intuitiv till sin karaktär.

Låtarna från denna platta utgör merparten av konserten. Låtar som framförs mot "remsor" av bildskärm i backdroppen. Skärmar som ömsom visar hemmainspelad film på familjeliv – om det nu är från Stevens faktiska barndom eller annat – ömsom naturbilder. Tillsammans med det välregisserade konsertljuset utgör det en ovanligt avancerad och välslipad show när det kommer till singer-songwriters. Och han har med sig ett band, bestående av bland annat Dawn Landes (!). Detta ger ett fylligare sound, som ofta också är elektroniskt, till de avskalade låtarna – inte alla, men några av dem. Något som visserligen ger en annan upplevelse än på platta, men som inte bara är av godo. Låtarna övergår ofta från den lågmälda och stämningsfulla i närmast kakofoniskt skrammel. Inget fel i det, per se. Också exempelvis Bon Iver jobbar ju så här live. Problemet är bara att Stevens och hans band inte riktigt klarar övergången från mjukt till hårt. Det blir ofta för abrupt, ett stort hopp istället för ett slags stegrande, logisk riktning för musiken att ta.

Däremellan är det inget annat än genomvackert, som också den senaste plattan. Stevens visksjunger på sitt karaktäristiska sätt och går ibland upp i falsett eller ned i något som bäst beskrivs som en "gäspning" – kanske. Ibland påminner han om Antony Hegarty, ibland Mike Hadreas. Vad som är bra följer ingen stringens, ibland funkar bandets samspel perfekt, ibland sämre. Ibland gör han sig bäst ensam på scen, ibland sämre – som i den hafsigt framförda (och trots det fantastiska) Concerning The UFO Sighting Near Highland, Illinois. Den urflippade Vesuvius funkar ganska bra – trots tidigare utsago. Och Eugene görs helt magnifikt.

Stevens med band jobbar med en hel del instrument och effekter. Bland annat ukelele, banjo, vindspel och reverb. Jag skulle kalla det kitsch om det sköttes mindre vant och vässat. Trots senaste plattan styrka och att låtarna också håller i liveframföranden så nås konsertens absoluta topp när Stevens i extranumrena stänker av, vid det här laget rena klassiker, i form av bland annat In The Devil's Territory och For The Widows In Paradise, For The Fatherless In Ypsilanti i smått fantastiska versioner. Och även om han blandar in elektroniska toner i den senare så är det ett sound som är folkigare och mer organiskt än under konserten i stort. Men hur han än gör det, Stevens, så gör han det bra – så länge han inte går helt vild i ljudlandskapet. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA