x
Kite: Cosmonova Naturhistoriska Riksmuseet, Stockholm

Kite, Cosmonova Naturhistoriska Riksmuseet, Stockholm

Kite: Cosmonova Naturhistoriska Riksmuseet, Stockholm

Recenserad av Emelie Fredriksson | GAFFA

Dag två, spelning tre. En förväntansfull tystnad vilar över publiken som fyller Cosmonovas stolar. Skärmen flimrar till och plötsligt flyter hundratals ansikten ovanför oss. Låten Nocturnes första skira elektroniska toner svävar ut över lokalen, men den lilla scenen på golvet är tom så när på fyra pulserande synthar. Så lyses två punkter upp i biodukens välva tak och där är de, Christian Berg och Nicklas Stenemo som utgör Kite. Först förstår mina ögon inte vad det är jag tittar på men sen ser jag, de står på insidan av domen, bakom duken. Håret på mina armar reser sig.

Utsålt. Utsålt. Utsålt. Oavsett om Kite besöker Tranås, Malmö eller som idag, Stockholm, så går biljetterna alltid åt som smör i solsken. Många menar att de är ett av Sveriges bästa liveband. När de annonserade spelningen i Naturhistoriska riksmuseets stora kupolbiograf gjorde populariteten och lokalens begränsningar (drygt 260 sittplatser) att det togs ett beslut att ge två spelningar i två dagar. Att byta lokal var inte på tal då den 760 kvadratmeter stora skärmen var bandets självändamål.

När de mörka subtila tonerna från Wishful Summer Night, kvällens tredje låt, når den hittills tysta publiken tar sig bandet ned på scen och vi tillåter oss för första gången att applådera. Bilderna som fyller skyn ovanför oss tillsammans med de fyra dansarna som uppträder mot musiken har flyttat känslan av att gå på en konsert till något helt annat. Två personer i svart äntrar scenen och det tar ett tag innan jag ser att det är Nicole Sabouné och Anna von Hausswolff. De ska komma att dyka upp flera gånger under kvällens spelning, den sistnämna artisten med en mer framträdande roll. Det är när den göteborska orgeldrottningen tar ton som det riktigt tänder till i lokalen. "Vilken jädra pipa den tjejen har" viskar min stolsgranne och ja, det är bara att hålla med. Både Anna von Hausswolffs röst och ackompanjemang på orgel lyfter låtar som True Colours och inte minst My Girl And I till nya nivåer. Jag kan svära på att jag kan se en och annan glittrande tår falla på en mörklagd kind.

Pulserande orgelpipor i rött och gult, filmer ömsom på ödsliga planeter, ömsom på mörka stadssiluetter i samspel med Kites elektroniska synthmusik och dansare bjuder publiken på en visuell smällkaramell. Glömde jag nämna att Simon Ohlsson från Silverbullit gästade kvällens sista låt Hills? Förlåt. Det kommer nog ta dagar innan jag hunnit riktigt förstå vad det jag var med om igår kväll. Lokalen. Vintergatan som pulserade på skärmen. Dansarna! Och Anna von Hausswolff.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA