Konsertrecension

Sveriges bäst bevarade hemlighet

Snake

Woodstockebodafestivalen

Såväl kroppsspråket som hanteringen av instrumenten utstrålar ett fuck off-kapital.

Frankie lyfter upp foten mot thereminen. Det som nyss lät som en stavnings- och talövning blir till verklighet när Snake intar lilla scenen på Woodstockebodafestivalen.

För en stund sedan kände jag inte till dem, det är pinsamt att erkänna men ärlighet vara längst. Nu när jag äntligen får höra dem blir jag blir tagen med storm. Trots att jag aldrig hört någon av låtarna tidigare går melodierna rakt in i hjärtat. Det är svensk postpunk/mörk indie/ångestrock/det är inte vad det heter utan hur det känns, när det är som bäst. Det är underligt att se dem uppträda på festivalens lilla scen, i skymningen, omhuldade av träd, gräs och stenar (bokstavligen – eftersom bandet med samma namn har fått ställa in), istället för att vara ett av kvällens dragplåster. Men faktum är att det är på lilla scenen som det mesta av magin händer här på Woodstockeboda, när några av de stora namnen utgått från lineupen. 

Woodstockebodafestivalen har uttryckligen eftersträvat en jämn könsfördelning mellan artisterna, vilket gör att spelschemat innehåller en hel del band med i huvudsak kvinnliga musiker. Något som varit såväl tjusningen som problemet med vissa av de akter som uppträtt hittills, som exempelvis Your Ciscock Is Not A Peacock och Madam Skam, är att musiken liksom blir sekundär till förmån för ett feministiskt budskap. Men så är det inte med Snake.

När Snake intar scenen är det som om ordet ”tjejband” upphör att existera. De har hela paketet, från sitt glittriga ”corpsepaint möter dia de los muertos”-smink till sitt sätt att röra sig på scenen. Såväl kroppsspråket som hanteringen av instrumenten utstrålar ett fuck off-kapital, och det om något är den ultimata feministiska gärningen. När Mia Maria Johansson river av det ena gitarrsolot efter det andra glömmer jag att hon inte är en världsstjärna. När Tess De la Cour spelar trummor gör jag en mental anteckning om att plocka fram hennes namn nästa gång någon dåre i kommentarsfältet på Facebook påstår att tjejer inte kan spela trummor. När Frankie håller händerna mot thereminen likt en osalig ande, med håret hängande för ansiktet, är jag trollbunden.

Sista låten är en total urladdning. Syntljudet ekar över skogen långt efter att bandet gått av scenen. Det är svårt att se vad som är dimma och vad som är rök från rökmaskinen. Något extranummer blir det inte. Jag kippar efter andan. Vad är det som jag precis fått vara med om? Kan det vara så att Snake är Sveriges bäst bevarade hemlighet?

ANNONCE