"De kan räkna med att jag kommer leva djävul"

Hej Peter. Hur är läget?

– Jodå, det är bra. Men jag kanske är lite tråkig för jag är rätt trött. Jag har varit uppe tidigt och jobbat lite och sen varit ute med barnen, så jag somnade här nyss.

Vad jobbar du med?

– Vad menar du?

Alltså jag menar har du något jobb vid sidan om musiken, för brödfödan så att säga?

– Nej, absolut inte. Jag tycker det är jävligt oansvarigt att jobba med saker man inte älskar. Fruktansvärt ansvarslöst, verkligen, fy fan.

Hur menar du?

– Ja, men vi svenskar har ju blivit itutade ända sedan vi var små att vi "måste ha en plan-b", vi "måste ha en fallskärm". Det räcker inte att man hittat något man älskar. Svenskar är det fegaste folket i hela universum på det sättet. Vi går hela livet med svansen mellan benen och spelar teater istället för att göra sånt vi tycker om. Vi är skådespelare.

Och inte ens bra skådespelare kan vi producera.

– Haha. Vad sa du? Att vi har bra skådespelare i Sverige? Är du galen?

Nej, tvärtom sa jag att vi inte ens lyckats producera särskilt många bra skådespelare.

– Nej just det, precis. De har gått en massa år på scenhögskolan och kanske läst några böcker om kommunikation, men när det kommer till att visa eller porträttera mänskliga känslor är de helt handikappade. Det är det här svenska nolläget, det är som att alla har på sig en mask. Svenskar är inte rädda för att dö, de är rädda för att leva. Man skulle behöva vända upp och ner på hela det här landet.

Hur gör man det?

– Ja du. Jag tänker inte göra ett jävla dugg i alla fall. Jag tänker lämna det här landet inom en snar framtid, jag har gjort det förut.

Vart ska du ta vägen?

– Sydamerika. Att återvända till Sverige är mitt livs största misstag. Här blir det inga barn gjorda, så att säga. Eller jo, det blev det ju faktiskt. Jag har två fantastiska barn, men du förstår vad jag menar.

På vilket sätt är det annorlunda i Sydamerika?

– Folk är inte lika återhållsamma där. Där finns ett större initiavtivtagande till diskussion och rädslan att bli dömd är inte lika stor. Visst pratar man skit och skvallrar där som överallt, men i Sverige är vi extremt dömande. Där nere är det dina handlingar som spelar roll och inte vad killen eller tjejen som du umgås med har för åsikter. Situationen i Sverige är extremt sorglig.
Kan vi inte prata om musik istället?

Jo! Är du nöjd med hur ditt nya soloalbum tagits emot?

– Rent ekonomiskt så är det lite tidigt att säga, för jag vet inte hur bra skivan sålt än. Men det är många som gillat den som jag absolut inte trodde skulle gilla den. Och jag blir fylld av skratt och road av förvåning när folk kallar det för oljud och dissonans. Det tar jag som en komplimang i en värld där Nickelback är världens största rockband och Avril Lavigne har fler likes på Facebook än New Order.

Du titeln på din skiva, Thieves And liars, syftar den på dina gamla kollegor i The haunted som du ju skällde ut rätt ordentligt nyligen?

– Näe, det är nog mer en samlingstitel för hur jag känt under tiden jag skapat skivan. Under de två senaste åren så rycktes många slöjor undan för mig och jag började se saker för vad de var. Jag såg hur fulla av skit folk omkring mig var. Lögnare med tjuvattityd. Inte alla så klart, men ganska många. Det är ganska mycket sorg på skivan.

Har de bemött ditt uttalande?

– Nej, och det kommer de nog inte att göra heller. De vet ju vad de gjort och att det påverkat hela min ekonomi. Men det är ok, jag är förbi det. De kan vara rätt schyssta och snälla också, och de är jävligt begåvade, det kan ingen ta ifrån dem. Men när folk beter sig som svin, då kan de räkna med att jag kommer att leva djävul.