KRÖNIKA: ''I Skuggan Av Betongen'' – 2014

20 år är lång tid. 20 år är ingen tid. Online skrivs listor på halvseriösa nyhetssidor innehållande bilder och bildtexter som berättar om att det nu passerat 19 år sedan Toy Story hade premiär, att bebisen på Nevermind-omslaget nu är 23 år, och liknande populärkulturella händelser används i princip för att slängas ihop med slutklämmen "feeling old yet?", för att det verkligen inte känns som att det hunnit passera så lång tid. Överlag handlar det om skeenden som på ett eller annat sätt format den kulturella värld verken och personerna lever inom, som används för att sätta den egna åldern och känslorna kring åldrandet i ett kulturellt perspektiv. Därför nämns det i sådana listartiklar att det idag är 20 år sedan Kurt Cobain dog och skakade om musikbranschen, eller att det är 20 år sedan Illmatic släpptes och i grunden förändrade hiphop-världen. Och, här hemma i Sverige, skulle det dokumenterade mötet mellan tre legendarer från Botkyrka på albumet Välkommen Till Förorten användas för att peka på att 20 år har passerat. 

The Latin Kings är idag en musikakt som anses ha samma kulturella betydelse i Sverige som Evert Taube, som Nationalteatern och Cornelis Vreeswijk, som Stina Nordenstam och Ebba Grön och Monica Zetterlund och ABBA. De är alla med i Swedish Music Hall Of Fame, de har alla betytt oerhört mycket för svensk musik, och de har alla hyllats ordentligt i samband med utnämningen. Men, det finns ingen historiskt relevant anledning, traditionellt sett, att hylla I Skuggan Av Betongen just ikväll på Hamburger Börs. Liknande spelningar sker på jubileumsdatum, eller åtminstone i närheten av milstolpar rotade i årtal eller hyllningsfester som den på Swedish Music Hall Of Fame, och år 2014 rimmar illa sett ur det perspektivet med ett album som släpptes 1997. Visst är 17 år ändå lång tid, men det är inte en typisk siffra att planera en hyllning runt. Så syftet med att göra något kring ett andra album, ett som inte firar något speciellt år 2014, måste vara ett som överskrider traditionella hyllningsregler. Här är anledningen, barmhärtigt nog, väldigt enkel: I Skuggan Av Betongen betyder mer.

Ungefär 40 artister tar plats på Hamburger Börs-scenen för att på kring en timme, framför fullt hus på både golv och balkong och vid barer och dessutom via livestream till Folkets Hus från Kalix till Ystad, inte bara tolka I Skuggan Av Betongen och hylla The Latin Kings men också genren nästan samtliga hör hemma inom. Och de gör det för att det albumet på ett sätt eller annat varit en favorit, varit en inspiration, varit en ögonöppnare eller sått fröt till en banbrytande tanke: det finns plats för oss också. I grund och botten har det handlat om den tanken, att det är den betydelse som The Latin Kings och i förlängningen The Salazar Brothers och Redline Recordings haft genom åren sedan debuten 1994 och ännu mer när detta album släpptes. The Latin Kings gav en röst till de röstlösa, om inte handfast när de fortsatte sin verksamhet bortom gruppen när relationer började krackelera gjorde de det istället som inspiratörer, och egentligen finns det ingen finare hyllning att skänka en sådan akt än det som händer på Hamburger Börs en söndagskväll i april 2014.

Ungefär 40 artister ställer upp, och ändå känns det som att fler hade kunnat ta plats. Hamburger Börs fylls, och ändå känns det som att detta hade kunna vara större, för att Berns och Gröna Lund och Kungsträdgården har fyllts tack vare att personer som uppträder här gjorde detsamma där. De väntade, närmast The Latin Kings-relaterade artisterna på Redline Recordings, är självklart där och gör sitt jobb exemplariskt, vare sig det handlar om det obesvärade cool som Linda Pira utstrålar eller att Stor är alltjämt taggad till tusen i allt han gör på scen, eller att Dani M gör en fantastisk Daddy Boastin-imitation och Mohammed Ali enkelt räddar upp kvällens enda felsteg signerad den enda artist på plats som faktiskt visar sig inte kan rappa. De hårdare momenten, som när Carlito springer omkring i rånarluva tillsammans med Gee Dixon eller när Alljawan får ta sig upp på scenen själv och fyller ut den snyggt, passar in perfekt i hur synkat och väloljat Gabbe och Rawda från 14x jobbar tillsammans.

De oväntade och oförskämt roliga ögonblicken, som när Daniel Boyacioglu går in hårdare än en upptrissad sydstatsrappare medan Adam Kanyama hoppar omkring bredvid honom och Natty Silver sjunger med Azzan Jax guppandes bredvid, känns bara naturliga och självklara, direkt efter att Näääk rappat med Timbuktu och Stor och Natty Silver. Allting funkar, att snurra mellan DJ Taro och Mack Beats och DJ Crona funkar, och att slänga in 40+ artister i en situation där de ska ta sig an en klassiker borde vara betydligt svårare än vad det ser ut att vara från 99% av alla inblandade, men även det funkar som om det är det mest logiska som finns för dem på scen.

20 år är ingen tid. 20 år är lång tid. 20 år är den tid det tar för att Kumba och Nebay Meles, båda på det hela från olika håll relativt nya inom genren, att utan minsta tvekan eller synlig svaghet ta stor plats på scen bredvid Petter och Silvana Imam respektive Adam Tensta. 20 år är den tid det tar för att Lilla Namo och Joy tillsammans ska tolka en The Latin Kings-låt, direkt efter att Yodit Girmay, Rojda, Barakat och Nachla Libre, kört ett starkt och viktigt spoken word-parti. 20 år är den tid det tar för att tillfället ska komma där JaQe och Stor tillsammans spelar en av svensk hiphops största genombrottslåtar tillsammans, för att Petter och Looptroop ska köra en av genrens absolut bästa låtar tillsammans samtidigt som de både blickar bakåt till den egna katalogens Nationalteatern-hyllning och högt skanderar att "Redline Records täcker hela registret", och att visa vilka enorma liveartister de är. 20 år är den tid det tar, som det har tagit, för att svensk hiphop ska ta sin rättmätiga plats som dominerande kulturyttring, och att ögonblicket som höjer kvällen till en oförglömlig sådan presenteras av en utrusande Cleo, av sylvassa Syster Sol och Etzia, och ett i det närmsta positivt chockerande framträdande från Sabina Ddumba som i princip alla dessförinnan kategoriserat som otrolig sångare men aldrig tänkt på som rappare. 

Det började ordentligt och på riktigt med The Latin Kings där och då 1994, och därför hör de hemma i Swedish Music Hall Of Fame. Det fann nya vägar och nya betydelser med I Skuggan Av Betongen tre år senare, därför kom denna kväll överhuvudtaget till att vara, och rullade från början till slut knappt utan en tillstymmelse av tvivel eller rädsla eller problem. 27 april 2014 är detta, alla dessa artister och all deras talang och allt de tillsammans visade upp, det yttersta beviset på vad trion från Botkyrka har betytt inte bara för svensk musik och svensk hiphop, men för Sverige. Det är vackert och det är roligt och det är när det ser ut så här, med denna bredd och detta omfång, någonting helt fantastiskt att få bevittna och vara del av.

Kolla in Richard Ortegas bildgalleri från I Skuggan Av Betongen på Hamburger Börs.