''Jag ångrar inte att jag blev full med Robyn''

Adam Bainbridge uppskattar att han får öppna fönstren till sitt rum högt upp på det centrala hotellet i Stockholm. Han gillar att de inte är livrädda för att folk ska ta självmord.

– De har inställningen "snälla gör det inte, det vore inte bra". Men alternativet finns, säger Adam och skrattar till.

Han är post-Popaganda-trött, lugn, eftertänksam och sitter tillbakalutad i soffan förstrött tuggandes på en macka. Han har gett intervjuer hela morgonen.

– Det är rätt svårt. Jag måste ge så intelligenta svar som möjligt. Det är alltid enklare på morgonen när man inte gett så många intervjuer. Vi är inte gjorda för att vara intellektuella hela tiden. Många tappar tråden och börjar prata om sin hund istället.

Adam kommer kontinuerligt till Sverige då han har kusiner här. Första gången han spelade på svensk mark var under Way Out West 2012. Inför sommarens Popaganda-spelning var Adam rätt nervös.

– Turen måste väl ta slut någon gång. Men det kändes bra. Publiken var fantastisk och vi fick samma känsla som senast i Göteborg. Det var en välkomnande publik. Det här projektet verkar fungera väldigt bra i Sverige. Det är i princip bara här som min första skiva har blivit kritikerrosad.

Förväntar du dig alltid det värsta?

– Nej, inte alltid, men inför den här spelningen hade vi inte sovit natten innan och vi spelade live för första gången på ett år. Det var flera nya låtar. Jag vill att publiken ska få känslan av att man ger dem någonting unikt som inte är repat och förberett, utan som sker i stunden bara för dem.

Robyn medverkar ju på låten Who Do You Love. Hur är hon att jobba med?

– Hon är fantastisk! Jag tycker verkligen om att jobba med henne, och jag hoppas att vi fortsätter göra musik ihop. Skivan är byggd lika mycket på vänskap som den är på musik.

Hur träffades ni?

– Hennes management kontaktade oss och sa att hon skulle komma till New York och se ett band. De frågade om jag ville träffa henne för att hänga och prata om att kanske göra musik ihop. Och det gjorde vi, med en del alkohol inblandat.

Det gick bra?

– Ja, jag ångrar inte att jag blev full med Robyn. Blir du full med någon så blir ni på något sätt vänner för livet. Man har brutit barriären. Men nu måste vi inte fortsätta att bli fulla ihop, säger Adam.

Har svenskar en speciell musik-ådra?

– Ja, jag tror det. Svårt att sätta fingret på bara. Det är någonting speciellt över ert låtskrivande. Jag ser en instinktiv känsla för musik hos till exempel Robyn, Teddybears och Max Martin. Det kan bero på självförtroende. Ni har alltid gjort det väldigt bra, och då är det enkelt att fortsätta.

Hur är det nya albumet till skillnad från ditt förra?

– Det är mycket mer musiker med. Mindre dansant, men mer personligt.

Har du prestationsångest?

– Nej, man kan inte oroa sig för mycket, då hade man inte gjort någon musik. Jag vill få ut skivan och se vad som händer.

Vad vill du att lyssnaren ska känna när hen hör din musik?

– Jag vill att de ska känna att vi har en ärlig konversation. Att jag pratar till dem väldigt rakt, att det inte är något skitsnack. En rå direkt känsla.

När jag frågar om framtida drömmar har Adam redan börjat hänga på sig sin väska.

– Mina framtida förhoppningar är att jag ska hinna med flyget tillbaka till England.

13 oktober släpper Kindness sin andra fullängdare World Restart.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT