''Det här är skitpinsamt ...''

Som del av vår valspecial publicerar vi på GAFFA våra bästa intervjuer med politiker. I den här färska intervjun (publicerad i vårt senaste nummer) berättar Miljöpartiets ena språkrör, Gustav Fridolin om vad musik betyder för honom.

Kommer du från en musikalisk familj?

– Ja! Min morfar hade absolut gehör menade alla, han kunde ta upp sitt dragspel och spela det mesta utan noter. Min bror har fått den talangen men inte jag, så jag blir brädad vid lägerelden.

Vilken musik växte du upp med?

– Jag kommer från en liten skånsk by, så det var inte så mycket konserter förutom på somrarna. Min första konsert var nog med Östen Warnebring när jag var sex-sju år. Jag kan inte säga att jag fastnade.

Vilken musik kom sen?

– Under högstadiet bodde jag närmare Lund, och då blev det Dio, Black Sabbath, Def Leppard, hårdrock. I gymnasiet hängde man i många rökiga källare, jag hade många kompisar som spelade i band. Det var blåa låtar om tuffa tonår. Samtidigt var det en punk-revival, jag lyssnade på Ebba Grön, Coca Carola, Radioaktiva Räker och De Lyckliga Kompisarna.

Vilken var din första skiva?

– Det här är skitpinsamt, men det var på en utförsäljning av LP-skivor på Jackos skivor i Hässleholm, och då köpte jag en skiva med Modern Talking, eftersom den hade så fräck framsida. Jag trodde att det var hårdrock.

Av bilder från Miljöpartiets EU-parlamentsvalvaka att döma så gillar du att dansa. Vilken musik dansar du helst till?

– Om du sett den filmen så förstår du att det krävs att man varit gift med någon i sju år för att våga dansa sådär. Så den musiken finns nog inte. Varken Black Sabbath eller punk är särskilt dansant heller.

Vilken musik slappnar du av till?

– Lite lugn parmiddagsmusik, som Bo Kaspers Orkester. De har väldigt mycket annat att komma med, men just när det gäller parmiddagar så är nog Bo Kaspers Sveriges mest spelade band.

Vad lyssnar du på mest idag?

– Jag har en Spotify-lista med nästan bara skånsk musik. Som skåning i exil så växer sig hemlängtan stark efter ett par år. Det är musik med Peps Persson, Bob Hund, Wilmer X och Timbuktu.

Finns det någon låt som du känner extra starkt för där?

– Ja, sen tid tillbaka faktiskt. Jimmie Åkesson hade en turné i Skåne genom Helsingborg, Landskrona och min hemby Vittsjö, som är mindre än de andra städerna. Åkesson kom hit för att besöka "ärkefiendens" mark, som jag förstod det. Då pratade jag med Peps som också är Vittsjöbo om att arrangera något, bland annat för de flyktingar som bor i ett nedlagt pensionat. Vi drog ihop en schysst kväll med musik. 600 personer kom, och det hela avslutades med Bob Marleys One Love, för att flyktingar skulle få höra en låt de kände igen. Där stod Vittsjöbor sen generationer tillsammans med nyanlända flyktingar från Syriens helvete och sjöng Bob Marley med skånsk eller arabisk dialekt. Efter det la jag till One Love i min skånska spellista.

Hur betydelsefullt är det med musik i skolan?

– Man kan inte överskatta vikten av det. Det handlar om att lära sig olika sätt att uttrycka sig om omvärlden. Ingen skulle komma på tanken att skära ner på teknik i skolan men de estetiska ämnen går bra att ta bort.

Du förespråkar mer musik?

– Jag vill återföra de estetiska ämnena för alla elever. Det är också viktigt att den kommunala musikskolan blir tillgänglig för alla. Det är inte tjockleken på plånboken eller var man bor som ska avgöra om kan gå i musikskola eller inte.

Har du någon skämslåt?

– När jag jobbade som klassföreståndare så åkte vi med klassen till en kåkstad utanför Kapstaden, och då var det någon som hittade mina spellistor, som bland annat innehöll Blümchens Verrückte Jungs. Historien bakom är att jag tågluffade genom Europa 1999-2000 någon gång, och när jag kom till Berlin så hade det inte regnat på många veckor och asfalten kokade. Precis när regnet började så spelades Blümchens låt på radion och folk strömmade ut på gatorna och började dansa till den.

Vilken är din största musikupplevelse?

– Jag stod längst fram på Thåströms första konsert på svenska igen, på Münchenbryggeriet i Stockholm 1999. Jag har haft perioder med allt som Thåström gjort, alltifrån Ebba Grön och Imperiet till Peace, Love & Pitbulls. Minnet kanske sviker mig, men jag tror han spelade Scheisse, bland annat. Idag blir ju Thåström lugnare och lugnare, han närmar sig Östen Warnebring, så snart kanske cirkeln är sluten.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT