VECKANS VINYL: Suzanne Vega – Solitude Standing

Ett möte med Lou Reed 1979 fick singer-songwritern på andra tankar.

Av Daniel Horn

12.02.2015 / 17:58 / Lästid: 4 min

Ett album som inleder med en av världens, i modern tid, mest uppmärksammade a capella-låtar och går vidare med Luka förtjänar klassiker-status. Vi skulle kunna stanna där, skriva "lyssna här" och klistra in en Spotifystream, men bara för sakens skull, låt mig fortsätta berätta historien om Suzanne Vegas andra fullängdare, Solitude Standing.

Börja gräva där Feist, Cat Power, Beth Orton och Anna Ternheim har funnit sina influenser och du kommer att finna Suzanne Vega i första spadtaget. Hon är inte bara en viktig artist, hon var rätt och slätt nödvändig för en singer-songwriter-genre som hade stagnerat vid slutet av 80-talet. Hennes fortsättning av den självbetitlade debuten slår knappast undan benen för dig, mer tar dina fötter försiktigt och lägger dem på en pläd. Det finns något omfamnande med Suzanne Vegas Solitude Standning. Du hör liksom en person som lyssnar. En människa som först tar in och sedan berättar sin historia och dina livsöden blir ett med hennes.

Framför allt är och var det en artist med integritet och ser än idag på sitt artisteri med största allvar. Det blir extra tydligt i SVTs Retro från 2014 där Suzanne Vega får till sig det där klassiska Hassan-klippet (ni vet när Henrik Schyffert ringer upp Kungliga Tennishallen och rabblar "My name is Luka, I live on the second floor ..."). Absolut en kul busringning än idag men framför Retro-intervjuaren har Suzanne Vega inga problem att hålla sig för skratt. Hon påpekar hellre att Schyffert citerade fel under en kort passage. Luka är för henne något som inte ska skrattas bort. Du skrattar inte bort barnmisshandel.

På Solitude Standing finns inget ämne för mörkt eller abstrakt för att ta sig an. Och om det inte handlar om Paul Éluards poesi (Night Vision) eller att tackla något så episkt som Odysséen (Calypso) så går hon rakt på sak med Tom's Diner. Det berättas om en helt vanlig dag i kaféet som har fått kultstatus via Seinfeld och som i Jerrys serie gick under namnet Monk's Cafe. I sann Seinfeld-anda är det heller inga större händelser Suzanne Vega belyser med Tom's Diner. Det mest remarkabla som sker är egentligen en ickeincident:

"There's a woman On the outside
Looking inside Does she see me?
No she does not Really see me
Cause she sees Her own reflection"

Men erkänn att du ser scenen rakt framför dig och helt plötsligt så är Suzanne Vega mer än musik. Som en passage skriven av Gunn-Britt Sundström. Musiken målar inte upp något starkt, tvärtom den målar upp något vilande. En scen från ett drömlikt New York. Staden som aldrig sover men bär på idel vattenhål. Tom's Diner var Suzanne Vegas oas och låten platsen ärades med är en litterär ådra; sakta pulserande och svår att släppa taget om. I sann 80-talsanda är vi även här väldigt långt ifrån det ironiska.

Hennes musikaliska grund i bossanova och The Beatles lyser ofta igenom på den andra fullängdaren men det är i folkmusiken, via Paul Simon och Leonard Cohen som hon landar. En trygg grund kan tyckas men det behövdes en insikt tillsammans med Lou Reed för att komma till skott. I en intervju med ABCs The Factory från 1987 berättar Suzanne Vega om sitt första ordentliga möte med livemusiken. 1979 såg hon Lou Reed och den nu avlidne Velvet Underground-sångaren fick henne på andra tankar. Därefter tog hon ett stort kliv ifrån Woody Guthrie-inspirerade pastorala stycken mot en mer diskbänksrealistisk vardag. Hon insåg helt plötsligt att det hon själv var med om var något värt att berätta om. Och börjar en på detaljnivå syna Solitude Standings låtar är det tydligt att Calypso och Gypsy, som båda är skrivna 1978, alltså pre Lou Reed-upplevelsen, sticker ut och står med scener långtifrån Suzanne Vegas grådaskiga men ack så sanna verklighetsbeskrivningar. Men det är också den splittringen och skiftande syn på saker som gör Solitude Standing till ett verk som fortfarande står sig stark och synlig, nästan 30 år senare.