The Legends-Johan om nya albumet, musikjournalistik och skivbolagens betydelse.
Det vilar något motsägelsefullt över Johan Angergård. När jag träffar honom på Labradorkontoret för att prata lite om nya albumet, det strålande It's Love, pratar vi först en bra stund om vedermödorna att vara musiker idag, skivbranschen och utvecklingen. Hans fokus riktas ofta mot omvärlden, främst Asien och USA där intresset är relativt stort för hans olika projekt, vare sig det är med Acid House Kings, Club 8, Eternal Death eller personliga skötebarnet The Legends som nu efter sex år är tillbaka. Inte så att Sverige på något sätt vänds ryggen, utan snarare för att så sitt vete där det gror bäst för tillfället. En entreprenör som tror på verksamheten han bedriver och har tydliga åsikter om det mesta han anser vara viktigt. En musiker som inte kompromissar för att branschen säger att man borde göra det.
Samtidigt är Angergård ibland så där typiskt "svensk", eller åtminstone delvis den bild vi svenskar gärna har av oss själva: ödmjuk, slår sig inte gärna för bröstet i onödan, vill inte stjäla uppmärksamhet han inte anser sig förtjäna. Dessutom är han mån om att hålla tider han avtalat, vilket framgår när vi har lite svårt att få till det i kalendrarna. Familjeåtaganden, ombokade videoinspelningar och New York-resor är några parametrar. Samt en förlorad kvart när han hoppat på fel tunnelbanelinje, vilket han ber djupt om ursäkt för med nybryggt kaffe. Ursäkten godtagen. Jag är inte den som är den.
Du nämnde att du varit i New York med Club 8?
– De har en stående nördfestival där varje år, New York Pop Fest och har bjudit in oss i jag vet inte hur många år, men vi har aldrig tackat ja. De betalar ju så dåligt, det är knappt så att det täcker flygbiljetten. Nu erbjöds vi dock lite mer och vi tyckte att det kunde vara kul att åka till New York. Egentligen var det mest som en semester. Även om vi håller på med en ny Club 8-skiva har man inte mycket nytta av det när man åker över en sådan här gång.
Det hade väl varit rimligare att åka över med The Legends?
– De frågade faktiskt om vi inte skulle det, men vi har inte repat in några låtar, eller rättare sagt jag ...
Ja, vilka är det då som skulle utgöra bandet?
– Automatiskt tänker jag att det är samma människor som med Club 8, kompisar till mig som är bra.
Alla förknippar ju dig med alltihopa på något vis, men när du har en ny skiva på gång vill du väl helst puffa fram den antar jag?
– Jo, så är det. Fast i Asien till exempel spelar jag mest med Club 8, jag tror inte att man alls lyssnar på The Legends där. I alla fall inte alls i samma utsträckning. Men i Japan är vi inte särskilt poppis, där har vi bara varit en gång tror jag. Nu ska vi kanske till Indonesien i september.
Du spelade in en video igår, hur var det?
– Det var kul! Det var ett jävla team. Tre som höll på med kameran, regissör och ditten och datten. Väldigt uppstyrt. Tanken var att allt skulle göras i en tagning också, väldigt välregisserat.
Hur känns det att agera framför kameran då?
– I förväg tänkte jag "fy fan, vad obekvämt", inte för att det är första gången jag gör det, men just att det är en del folk och man står framför dem. Lite onaturligt att gå runt där och sjunga, men det var faktiskt inte så jävligt. Det här var ju dock i en park där det inte var så mycket folk, jag skulle inte vilja gå runt på stan och sjunga och låtsas vara viktig. Sjukt pinsamt.
Berätta lite om nya albumet It's Love.
– Hela skivan är ju nästan samma tema, en kärleksskiva. Skillnaden den här gången var att jag spelade in allt på väldigt kort tid och skrev texterna samtidigt som jag gjorde låtarna, dessutom sjöng jag in dem samtidigt vilket gjorde att det blev mer känsla. Ofta när man sitter och skriver en låt är det just då man har grundkänslan. Man mumlar några ord, lägger några ackord och en melodi. Även om man inte har de orden så är det något man vill förmedla just i den stunden och det känns som att man lyckas bättre när man kan göra klart allt på en gång och sätta känslan direkt på pränt. Jag tycker det är ganska svårt att få till sång men den här gången gick det enklare, det kom bara ut så som jag ville att det skulle låta. Annars brukar det vara ett rysligt filande.
Skriver du på gitarr?
– Nej. Allt gjordes framför datorn. Jag börjar alltid med trummorna.
Är inte trumprogrammering rätt tråkigt? Just att sitta och trassla med variationer och så vidare?
– Nej, jag brukar alltid använda ett stadigt grundbeat, sedan bygger jag vidare på det med olika lager av percussion. Ibland är själva grunden samma beat genom hela låten för att jag inte vill något annat, för att det inte fyller någon funktion att variera det.
Vad har du för förhållning till The Lady In Red? Direkt när jag hörde introt till All About Us tänkte jag på den, inga liknelser i övrigt …
– (Skratt) Jag tror faktiskt jag måste lyssna. (Hämtar sin iPhone och spelar The Lady In Red) Jo, lite … fast jag gillar ju den låten, den hade jag varit nöjd med om jag gjort. Det kunde ha varit värre!
I Something Left To Die For kan man höra bakgrundsljud, som om du hade fönstret öppet när du spelade in eller nåt.
– Ja, det var nog som jag var inne på tidigare så enkelt som att jag satt och improviserade och tyckte det blev bra, så jag sparade det. Men sedan hörde jag att det var lite gatuljud som kom in eller om det var någon fläkt som surrade och det fick vara kvar. Faktum är att jag lade till en del också så att det inte bara skulle vara i ett parti av låten det hördes. Jag gillar det, att ljud som inte är tänkta kommer in, det tillför rätt mycket. I vanliga fall hade jag tyckt att det inte gått att ha med, men med den här skivan var det som sagt annorlunda. Varför ta bort något som man tycker är bra?
Om vi istället pratar medvetna ljud. Auto-Tune, du har ju det med också hör man. Om jag säger att jag inte är något större fan av effekten, vad säger du då?
– Någon form av Auto-Tune använder jag, ja. Alltså, jag tycker ofta om det. Den här blandningen av något som är bräckligt men ändå är lite mekaniskt. Drake utnyttjar det väldigt fint i sina lugna låtar. Skitsnyggt. Så det har jag nog också velat komma åt. Så jag är för det.
Som både skivbolags-"boss" och artist, hur fungerar det när du själv och någon annan artist i bolaget ska släppa nytt samtidigt? Blir det kluvet?
– Nej, jag brukar alltid anpassa mina egna släpp så att de inte sammanfaller med de andras, och om det någon gång krockar brukar jag flytta mitt eget. Men jag har väl känt på slutet att det skulle vara skönt att inte ansvara för allt själv när jag släpper min skiva, det var därför jag hörde av mig till amerikanska Cascine inför The Legends-skivan. Det är rätt skönt att inte behöva göra allting, och eftersom det bara är jag så var jag ganska sugen på feedback under själva processen också. Det var lite skönt att skicka låtarna till någon.
Är man mer osäker på egen hand?
– Nja, om jag kommer hem med en låt och är nöjd med den lyssnar jag på repeat en miljard gånger. För mig är den stunden den stora behållningen med att göra musik, och om jag inte lyssnar på repeat så där mycket är den antagligen inte tillräckligt bra. Men det kan ändå vara bra att ha ett filter som sållar bort lite grejer. Jag bestämmer ju ändå allt kring musiken själv, men det är skönt att ta bort lite ansvar från sig själv, att ha ett skivbolag som hjälper en så man slipper tänka ut precis allt på egen hand. Någon annan som formulerar pressrelease och gör utskick till folk, som har idéer till omslag och "säljer" en. Det är ibland svårt att sälja sig själv.
Annars startar ju många artister egna skivbolag numera och mycket av det verkar handla om att ha kontroll över sin egen musik. Men det måste väl även innebära en del betungande arbete?
– Skivbolagsfunktionen är ganska underskattad nuförtiden. Det är som om folk tror att allt arbete försvinner bara för att man inte måste få ut en fysisk skiva i butikerna, men skivbolagsarbetet har ju inte bestått av att trycka upp en skiva, det är bara en bråkdel.
Vissa större bolag som drivs av musiker, till exempel Merge och Bella Union, är ganska tydliga i sin inriktning. Samma med Labrador där du också visar vad ni står för.
– Det är ju det som jag tycker är själva poängen med ett skivbolag. Gillar man en artist ska man även gilla andra artister från samma bolag, annars tycker jag det tappar mening. Faran är väl om man själv får för splittrad musiksmak, då kan det komma vad som helst. Fast jag har mer varierad smak nu än för tio år sedan, så…
Ja, det är lite inslag av G-funk med på nya skivan också? Jag tänker på handklappen och basgången i The Great Unknown.
– Och synthsolot! (Skratt) Jag fattar vad du menar, du har helt rätt. Och den låten tror jag inte jag hade gjort för tio år sedan, jag hade nog kunnat tycka den var lite äcklig då, haha! Men nu tyckte jag tvärtom, så man förändras.
Så har det ju varit med The Legends hela vägen egentligen? Ena skivan går i en riktning, nästa i en helt annan.
– Varje känsla har väl sitt uttryck inom sig. Sedan har jag nog varje gång varit inne på någonting, att jag lyssnat på något under den perioden som jag tagit intryck av. Lyssnade jag på oväsen så gjorde jag oväsen. Den här gången har jag däremot inte varit influerad av något särskilt alls. Okej, jag har ju lyssnat på en massa olika grejer, men på något sätt råkade allt låta som det gör baserat på en viss känsla. Jag vet inte varför, det gjorde aldrig något aktivt val att det skulle låta på ett visst sätt. Allt gick snabbt och spontant och så blev det som det blev.
Du har ju flertalet band och skepnader redan som det är. Kunde du inte rent av ha släppt It's Love under ett helt nytt namn lika väl, när det ändå är ett nytt sound igen?
– Jag tänkte nog tvärtom, att det redan är så många namn som det är. The Legends är ju bara jag, vilket de andra banden inte är. Artister som låter likadant skiva efter skiva är dessutom bara tråkigt, jag förstår inte hur man ska kunna vara inspirerad att göra en ny skiva som låter som den förra. De blir bara en blek kopia av sig själva och så blir det sämre och sämre hela tiden tills det blir helt värdelöst.
Som om Depeche Mode hade gjort Speak & Spell 20 gånger om, hade vi velat höra den om och om igen? Inte jag i alla fall.
– Inte minst eftersom den hade varit 20 gånger sämre till slut. I och för sig tycker jag alla skivor de gjort senaste 25 åren har varit dåliga. Fast jag är skitstort fan av dem, dock. De hade nog ganska samma sound från Construction Time Again fram till Music For The Masses, det var ändå fyra album och det blev inte ointressant. Men de flesta klarar ju inte av det. Om man inte experimenterar och provar något nytt så kan det ju aldrig bli intressant. Även om mina skivor är väldigt olika tror jag ändå inte att de skiljer sig nämnvärt i melodier och uttryck och det är väl anledning nog till att inte byta.
– På sätt och vis hade det kunnat vara bra att komma upp med ett nytt namn. Anledningen till att jag ville släppa It's Love på ett annat bolag var för att det skulle komma från ett lite annat håll. Man lyssnar ju på musik med vissa förväntningar. I en idealisk värld hade musiken varit helt ansiktslös. Inget namn, ingen titel, inga bilder eller omslag. Man hade bara tagit det som det lät, helt utan förutfattade meningar. Förr hade man alltid någon bakgrundskoll på varje band man lyssnade på, men nu har jag oftast ingen koll alls på de nya band jag lyssnar på vilket är rätt skönt. Jag vill inte veta hur de ser ut eller hur gamla de är, jag bryr mig inte. Det förbättrar inte min upplevelse av att veta det, varken vad de gjort tidigare i livet eller vad de ska göra framöver. Nu när man har ett bandnamn så blir det förstås ändå lite så, men de flesta har ju inte haft det.
– Lite så har det blivit med Keep Him, som visserligen har ett omslag men inte mycket mer. Den har trots att den är lite opersonlig dragit på sig ganska många streams på Soundcloud och Spotify och de flesta har nog inte hört talas om The Legends innan. Tittar man lite teoretiskt på det är det inga av bandets låtar som har särskilt många lyssningar på Spotify, de som har flest har funnits i många år och Keep Him har nästan lika många. Jag tror inte att de som lyssnat på de gamla låtarna har suttit där i sex år och väntat på nästa skiva, jag kan tänka mig att det är helt andra människor.
Karolina från Club 8 är med och sjunger på Winter Is The Warmest Season också.
– Ganska tidigt ville jag göra den som en duett och hon var förstås den första jag kom att tänka på. Det skulle bli lite mer dynamik och finare, lite mer eteriskt, för hon sjunger lite högre än hon brukar göra eftersom låten är ställd efter min tonart.
Albumet har bara sju låtar. Varför?
– Man får ha så många låtar man vill, är väl det korta svaret. Det är väl dags att det inte behöver finnas ett visst format för att få kallas album. Jag tyckte att de sju låtarna hängde samman på ett bra sätt och det skulle inte bli roligare bara för att det var tio eller tolv, utan kanske tråkigare. Om man tänker sig in i den kreativa processen så kanske man bara kan vara så här fokuserad i tre månader, att samma känsla varar under den tiden och sedan övergår till något annat. Om jag hade fortsatt skulle det tematiskt ha blivit mer utblandat, både sound- och textmässigt. Och om jag hade behövt tre låtar till hade det blivit något helt annat. Man kan inte skriva en låt bara för att den ska passa in, det skulle bli en kass låt.
Lite som förr när man var tvungen att lägga vissa låtar som singelbaksidor?
– Det är inte riktigt samma sak. Om man gör det på ett lekfullt sätt och inte har så höga ambitioner, om man gör något och så bara släpper man det. Lite som gamla band, till exempel Felt som plötsligt gav ut ett album som bara innehöll piano och vibrafon utan att låtskrivaren Lawrence Hayward ens medverkade på den överhuvudtaget. Det är så skönt på något sätt. Sedan är det ju ganska konstlat, men samtidigt roligt, särskilt när man gör det med kvalitet och det blir bra. En ganska respektlös inställning till sin egen musik som jag tycker är härlig. Det behöver inte alltid vara i linje med något, det behöver inte ens vara allvarligt alla gånger.
Finns det något man aldrig får göra då? Något du aldrig skulle göra?
– Något måste det ju finnas. Vad hatar jag? Jag skulle aldrig göra en låt på svenska som handlar om att man är ute en kväll och sedan går man hem över Västerbron. Hur många låtar har det inte gjorts om det? Så jävla tröttsamt. Det jag nog ogillar mest är musik på svenska, för alla skriver så sjukt tråkiga texter som alla handlar om samma saker. Jag vet inte vems fel det är. Nu kanske det inte ligger i mitt intresse att veta vad folk gjorde när de var ute, men jag fattar inte hur det kan vara intressant för någon alls.
Om något skulle förändra musik som konstform idag, vad skulle det kunna vara tror du?
– Jag tycker det uppfinns nya saker hela tiden, musikskapandet är väldigt gränslöst nuförtiden. Folk mixar vad som helst och man använder rösten mer respektlöst, det pitchas hit och dit.
Är det mer lekfullt?
– Mer experimentlusta och lekfullhet, fast inte så mycket i Sverige. Det är därför jag inte släpper lika mycket på Labrador längre, för det är inte lika intressant. För tio år sedan tyckte jag man låg före på något vis, när folk började spela in hemma. Som The Radio Dept. och Suburban Kids With Biblical Names när de började ge ut skivor på Labrador, de hittade sin egen grej som de aldrig hade kunnat göra om de inte gjort allt hemma. Jag vet inte varför det inte känns så nu. Den oberoende scenen har blivit mindre på senare tid, det mesta har blivit mer kommersiellt, även de så kallade indiebanden som finns. Mer raka refränger och självklara grejer, det är mer P3 över allting och där spelas numera nästan bara majorbolag, förr lyfte man fram fler oberoende. Går man in och kollar statistiken över majorbolag i P3 så är det så sjukt mycket. Men det är väl vad folk vill höra helt enkelt.
– Samtidigt, de artister som gör intressanta saker som finns utomlands kommer hit ändå, bara det att det inte stöttas av den svenska pressen. Det kanske hänger ihop.
Att radio inte riktigt går i bräschen och vill lyfta fram ny, oetablerad och oberoende – icke-kommersiell? – musik kanske inte är så viktigt längre eftersom folk hittar det de söker ändå via andra plattformar som bloggar och annat?
– Fast bloggvärlden känns inte lika stor i Sverige som i andra länder. I USA känns det som att allt händer på bloggar och där lyfter man upp vad som helst. Men jag har svårt att se hur en blogg i Sverige skulle kunna brejka ett band, att få det att verkligen hända. Vilken skulle det vara? Poängen med all musikjournalistik är ju att man ska upptäcka nya saker. Men man gör inte riktigt det genom att läsa Sonic. Och dagspressen skriver ju inte om det.
Vad skulle hända med Labrador om du bara bestämde dig för att lägga av och enbart fokusera på att släppa dina egna skivor på något skivbolag? Har du tänkt på att göra det någon gång?
– Nej, det har aldrig varit aktuellt. Fast det är ju ett par stycken till som är med och äger en del av bolaget och så där, men det hade inte blivit samma sak om det drivits vidare utan mig. Hade dom fortsatt hade det blivit lite likt, vi har ganska liknande musiksmak, men inte om någon annan tog över. Det är ju bara min musiksmak som styr, så det kan aldrig bli detsamma.
Har du någon gång blivit tillfrågad om att sälja det, till exempel av ett större bolag?
– Nej … jo, kanske någon gång. Men vad ska de med det till? (Skratt)
Jag tänker att du har byggt upp ett gott renommé som föregångare inom svensk indiemusik, därför kanske de skulle vilja dra nytta av din trovärdighet?
– Och sedan pumpa ut en massa skitband, menar du?
Ungefär så. Skulle du låta bli att sälja i det läget?
– Nja, jag skulle förvisso kunna vara ganska osentimental och sälja och sedan skita i det. Om inte jag har bolaget så är det ju inte mitt. Jag har inget behov av att skapa något slags historia som måste vara intakt, på så vis är det skit samma. Men jag kommer säkert aldrig att sälja det, det är så sjukt osannolikt att det inte kommer att hända.
