Systrarna pratar med GAFFA om snabbkarriär och självständighet.
Möt enäggstvillingarna som föddes in i musikbranschen, men dissade storbolagen. Med endast en utgiven låt turnerade de runt om i världen och den stora hajpen var ett faktum. Tre år in i karriären har det blivit dags för Say Lou Lou att albumdebutera på sina egna villkor.
Lucid Dreaming är inte en titel som hymlar om vad som döljs där bakom, vad som fick just det att bli titeln på debutalbumet från Say Lou Lou. Med få undantag drivs de elva låtarna av elektronisk puls och synthar står för ljudbildens överliggande grund, men värmen från trummor och gitarrer, framför allt sången, öppnar upp albumet bortom den typiska moderna electropoppens ramverk. Det är låtar byggda med stora melodier och rytmer, oklanderligt utformad, presenterad och framförd pop, och det är på många sätt den väntade förlängningen av de singlar som snurrat runt musikbloggar ett par år nu. Systrarna är märkbart exalterade och lyckliga över att de faktiskt har ett album klart nu, och att det släpps på deras egna skivbolag.
Miranda: Vi kände att vi ville ha mer kontroll, mer kreativ frihet, kunna styra saker ur ett skivbolagsperspektiv istället. Nu är vi inte på en skivetikett längre, vi är hundra procent fria. Jag och Elektra är bossarna, vi är det enda projektet på skivbolaget än så länge. Det mådde mycket bättre av att vara styrt av oss. Vi kände oss ganska tillsagda om vad vi skulle göra, blev pushade och pressade av ett storbolag. Detta var den bästa och mest själfulla lösningen. Man har olika incitament till varför pushandet finns, vårt är att göra så bra saker som möjligt, sånt vi känner oss bekväma med. Saker vi känner är fina och vackra, som vi är stolta över. Och storbolagets är ju att tjäna pengar. Vi mådde fruktansvärt dåligt av att göra saker som inte var vi och som kändes som en kompromiss hela tiden, liksom att utgångsläget i ens egna skapandet var en kompromiss. Då fick det vara.
Elektra: Vårt musicerande ska ju vara vårt musicerande och ifall skivbolagen inte tycker om det man gör så är det lika bra att gå skilda vägar. Så kan de gå och hitta någon som vill göra precis som de vill och så kan vi göra det vi vill.
Inspirerande föräldrar
Hur musiken finner musikerna är alltid intressant att nysta i, det ger en inblick i hur musicerandet ses på överhuvudtaget men kopplar också ofta direkt in i det undermedvetna, till minnena om var allt började och känslorna det förde med sig. När Elektra och Miranda berättar om sin uppväxt och föräldrarna som var aktiva musiker, om ett liv som alltid haft musiken nära till hands och närvarande, är det både lätt och logiskt att se Say Lou Lou som en självklar syssla för systrarna. Det har blivit en del av deras liv just för att musiken alltid funnits där och de är båda medvetna om att få vara i den är som en dröm, som spelat stor roll i hur de tänkt kring och skrivit för Lucid Dreaming.
Elektra: Mamma (Karin Jansson i Pink Champagne, reds. anm.) spelade gitarr i band och pappa (Steve Kilbey i The Church, reds. anm.) spelade bas i band och våra morbröder och farbröder spelade alla i band. Det är ju klart att man inspireras av det, men sen när det kommer till kulturarv så får man mycket av sin familj. Inte allt, men man får mycket, och livemusik-biten är nog en del av det. Intresset för musik, generellt sett. Sen finns det folk som har föräldrar som jobbar på bank exempelvis, och musiken kan ju vara något man upptäcker själv, så vi har fått rätt mycket gratis för att det bästa som vi fortfarande lyssnar på har våra föräldrar visat oss. Det har alltid varit en del av våra liv och jag kan inte minnas ett tillfälle där jag inte lyssnat på musik eller inte älskat musik. Jag kan inte tänka mig ett ögonblick där jag inte velat vara en del av det.
Miranda: När jag var liten ville jag vara en del av det så jävla gärna men visste inte riktigt hur. Det är ju ett visst liv och en speciell tillvaro och jag har svårt att tänka mig ett liv utan det nu. Mycket av albumet har varit att man vill göra upp med en del av sig själv, med delen som var innan Say Lou Lou, så att man kan gå vidare och bara vara artist. Jag tror mycket också varit en resa om hur vi ska låta och vad det är vi vill uppnå, men jag vill inte sätta för mycket press på den här skivan. Det här är första steget i vår utveckling, förhoppningsvis är det början på något annat. Lucid Dreaming är ju ett koncept som betyder att man är medveten om att man drömmer. Det är många som använder det för att kämpa bort mardrömmar, det är ett väldigt intressant koncept, och för oss var det den perfekta titeln på skivan, att man är medveten om att man drömmer. Att vi lever det här drömlivet.
Det började med blogghajp
Say Lou Lou är tidstypiskt sett till hur musikbranschen har utvecklats och globaliserats. Alla industrigrepp som traditionellt sett använts för att hantera ny musik har givetvis inte dött ut, men tidslinjen som brukade lutas mot har förändrats drastiskt. Det krävs inget album eller ens stora skivbolag för att få upp uppmärksamheten för en akt numera. För många krävs det inte heller livespelningar eller så mycket mer än en låt och en relativt tydlig idé bakom musiken. När Say Lou Lou hade en debutsingel klar var det hos franska modehuset Kitsuné den släpptes. Allt som blev början av duons karriär kom därifrån, allt byggdes på tre minuter tjugotvå sekunder musik. Allt de har gjort hittills under de två och ett halvt år som hunnit passera mellan debutsingel och debutalbum kommer från just den låten, det släppet.
Elektra: Vi turnerade i princip två gånger på en låt, som är väldigt svår att spela live. Det var bara väldigt svårt överlag. Jag vet ju själv som lyssnare och beskådare att jag älskar att se nya band, men det finns en gräns för hur mycket nytt man kan ta in och tycka att det är bra. När vi turnerade brukade vi köra sex låtar, vi hade en som folk kände igen ... det var rätt weird att turnera på så lite. Och vi hade aldrig spelat live. Att samtidigt få folk att förstå vilket sound man hade och vilka man var när man inte riktigt visste själv ... det var ett ganska tufft första år.
Miranda: Det var lite som att bli kastad i den djupa delen av en pool utan att kunna simma och få kämpa tills man klarar av det. Men det var också svårt på ett sätt att greppa att ens uttryck kommer ut på scen också, vi startade ju som ett studioband. Det är bara vi och man är i full kontroll, vi passar in där och vi skapar vår egen värld där. Det är jobbigt när man kommer ut på en scen, för där har man inte kontroll. Man har inte kontroll över bandet. Jag har inte kontroll över ljudet och ljuset. Jag har inte ens kontroll över mig själv för att man ger sig hän i det. Och det måste man typ lära sig att bli bekväm med, och det tar tid att känna att whatever happens happens.
Ett feministiskt initiativ
Barn av olika platser som de är har Say Lou Lou hunnit uppleva hur det är att leva, tänka och tycka på en handfull platser som ger sken av att vara liknande på papper, men som självfallet visat sig vara naturligt annorlunda. Med både Australien och Sverige som hem har systrarna Kilbey-Jansson fått uppleva skolväsendet i båda länder. Och som arbetande musiker, ett tag boende i England samt yrkesaktiva i USA, har de fått uppleva mer vuxna aspekter av det vardagliga livspusslet även i musikindustrins två största länder i västvärlden. I just en sådan fråga som ligger duon nära hjärtat, som de gjorde än tydligare genom att medverka på Feministiskt Initiativs samlingsalbum 2014, påpekar de att skillnaderna är anmärkningsvärda – och inte på särskilt positiva sätt.
Miranda: Här är det ju en självklarhet, normen är ju att vara feminist, åtminstone i vår umgängeskrets och i media. Här tycker jag inte att man sticker ut näsan om man säger att man är feminist, men jag tycker att det är viktigt att säga att man är det, för att det är viktigt att man står för det och fortsätter säga det. Generellt ser jag det såhär: i England, i USA, i Australien, så är det inte så att det finns en generell uppfattning om att feminism är en bra sak och ingen vet riktigt vad det är.
Elektra: Ordet i sig är så stigmatiserat och så starkt sammankopplat till manshat. Det är så fåniga associationer kring det ordet att det inte ens går att säga det utan att det blir tryckt stämning. Eller att man inte ens kan få reagera på att en låt har ett väldigt skumt budskap. Som när vi var i USA och Blurred Lines spelades, vi var i Los Angeles då, alla sjöng med medan jag kände "vad sa han precis ...?" och ifrågasatte det. Reaktionerna blev direkt "äh, lägg av, det är bara en låt". Jo, men den låten spelas miljontals gånger kring barn och killar tycker att budskapet är okej, att den säger att när tjejer säger nej så betyder det egentligen ja. Det är sjukt, sjukt, att den låten fick spelas. Jag gillar inte censur, klart den inte ska förbjudas, men att konsensus kan vara att den är okej ... det var ju jättemånga som reagerade på det i Sverige, men när vi tog upp det i LA tyckte folk att vi var jättepetiga. Folk tyckte att vi var så himla PK och kände att det var jobbigt att prata om.
Miranda: Det var verkligen så hela tiden: när vi pratade om barn, om syskon, om tjejer, om kläder, om musik till stor del. Det var samma reaktion varje gång, trots att vi påpekade att det de säger är att kvinnor inte är lika bra musiker som män. Feminism handlar om medvetenhet. Det är the radical notion that men and women are equal. Det är inte värsta grejen, det handlar om medvetenhet.
Lika mycket som Lucid Dreaming är en finstämd och tydlig representation av var Elektra och Miranda Kilbey-Jansson står musikaliskt och som hårt arbetande musiker, lika mycket står de för att få behandlas på det sätt som de faktiskt förtjänar i sina roller som skivbolagsägare, låtskrivare, sångare. Det är ett sätt som är en självklarhet för väldigt många inom musikbranschen, men där en överväldigande majoritet är män snarare än kvinnor. Med sitt debutalbum tar Say Lou Lou ytterligare ett stort steg framåt i sin karriär, äntligen med en samling låtar att turnera med, för att spela på alla de platser de hamnade på så tidigt. Med Lucid Dreaming vill Elektra och Miranda visa allt de är, allt de skapat, och allt de kan skapa i framtiden.
Elektra: Hela grejen är ju att det genom historien inte funnits utrymme för kvinnor, vi gav rätt enkla förklaringar till varför det ser ut som det gör. När vi tillbringade som mest tid utomlands var vi kring såna här människor jämt, och då fanns en kokande vrede inombords, en evig "kom igen"-känsla som drev oss till att hitta en extrem samhörighet med den feministiska vågen som blev väldigt stark kring valet. Feministiskt Initiativ är inte det enda partiet som vi sympatiserar med, men just i den stunden kände vi att de behövde den hjälpen mer än någon annan. Vi ville vara en del av det. För oss är det bara jävligt tråkigt att många tror att vi får göra det här för att vi är söta eller för att vi vet hur vi ska klä oss eller whatever. Män i samma position får vara moderiktiga och låtskrivare och musiker och politiska, och det ses som naturligt. Vi jobbar jävligt hårt med allt kring Say Lou Lou, precis allt. Det är viktigt att folk vet om det också.
SIDESTORY: Succé på Roskilde
I och med att Say Lou Lou började med en singel och flängdes in i konsertvärlden tog det tid innan Elektra och Miranda kände sig fullt ut bekväma med att stå på scen. Men under sommaren 2014 började det klicka.
Elektra: Första gången när vi på riktigt kände det var nog i somras på Roskilde och Pukkelpop, och några festivaler där man inte hade några förväntningar och det kom extremt mycket folk. Där det var otippat och överväldigande samtidigt. Man fick en hel del självförtroende av det och man fick med sig alla, och på Roskilde var det helt sjukt. Vi väntade oss ingenting och det var liksom ... sjukt, sjukt mycket folk. Vi spelade dagen innan den officiella festivalen drog igång, på scenen som såg ut som en stor pumpa. Det var typ helt sjukt och folk kunde flera av våra låtar, sjöng med och, du vet ... det var första gången som den där euforin klickade liksom och man körde en extra låt och alla på scen hade fett kul, det var så jävla roligt.
Miranda: Man kände sig bara så avslappnad. Det här var första gången det verkligen klickade till hundra procent. Jag har kanske känt att det klickade för två år sedan, men inte såhär. Det här var första gången det klickade. Alla vi på scen hade det bra, alla hade bra ljud, alla gjorde bra ifrån sig, publiken var taggad, det var fint väder, alla kände sig bekväma och det som gick fel spelade ingen roll. Allas variabler blev hundra procent.
SIDESTORY: Objektifiering i media
I samband med singel succéerna kom medieuppmärksamhet världen över, och därefter kom omslagsbilder och större intervjuer. Miranda berättar om skillnaderna de upplevt som intervju och fotoobjekt.
– Vi tycker det är askul att ha intervjuer som är så fokuserade, det är mycket roligare, och ens personlighet kommer fram mycket mer. När vi var på det där V Magazine-omslaget så var det vi, Haim, Lorde, och Banks, och ingen av oss såg ut som vi egentligen gör. Alla vi tyckte att det var roligt, det var kul att se glammig ut. Men jag tror att de flesta av oss skulle trivas i det här sammanhanget bättre, men det var skitkul att göra den grejen med V Magazine som haft fucking Prince på omslaget innan oss. Att som svensk, eller australiensare, få vara med i det sammanhanget. Ingen av intervjuerna där är ju särskilt långa, bara en "this year in music"grej och en massa bilder, det säger ju ingenting. Det är ju en "culture mag", och när de säger att det är "culture" är det lite film och lite musik och lite kändisar, som ett på pekande av detta är vad som är hett nu, och inte så värst mycket mer. Det har ju inte så mycket med journalistik att göra, bara mycket "that's so hot right now".
