Hyllade Adna om sin nya stad och om en absurd upplevelse på Bengans.
För ett par år sedan var Adna Kadic som vilken gymnasietonåring som helst. Sedan upptäcktes hennes talang på nätet och hon sajnade skivkontrakt utan färdigt material.
– Jag hade ingenting när vi drog igång, men skrev fem låtar till en EP. Så de investerade i något som inte ens existerade, säger Adna Kadic till GAFFA.
Idag är hon allt annat än en i mängden. Förra året släppte hon sin debut Night, tidigare under våren uppföljaren Run, Lucifer och lovorden väller in. Adna borde vara van, men det finns fortfarande situationer som är märkliga.
– Jag var på Bengans nyss, när jag gick i skolan brukade jag alltid hänga där. Nu gick jag dit för att kolla lite, och så såg jag mitt ansikte på väggen bland skivorna. Det kändes bara helt absurt. Jag var tvungen att ringa pappa, personalen såg mig och började skratta. Så det är fortfarande skitknäppt. Jag tänker nog inte så mycket alls på allt som händer, jag lever bara.
Och lever, det gör Adna numer i Berlin. Där har hon i princip skrivit allt nytt material till skivan och utan flytten hade den antagligen inte låtit likadan.
– Jag kände bara att jag behövde komma iväg. Jag var 19 år då, behövde växa upp och se något nytt. För musiken och jag, vi växer ihop. Om musiken skulle kunna utvecklas var jag tvungen att också göra det.
Adna pratar med värme om Berlin och om den skyddande bubbla hon lever i med sina nya vänner. Men att staden ses som ett centrum för unga konstnärer är inte något hon fäster mycket vikt vid.
– Jag ser på Berlin som jag ser på Sverige, det är lite för hajpat. Visst, Berlin är en fantastisk stad, men det finns många städer som är det. Och att staden ses som ett kulturellt Mecka är inte vad som lockar, det som lockar är att jag hittat hem.
Run, Lucifer beskriver Adna som "om Night växt upp" och inspirationen bakom som "lite klyschigt, men livet". När det kommer till inspiration är det dock inget som Adna inväntar.
– Jag tror inte på konceptet att konstnärer måste vänta på inspiration eller att man typ måste röka på. Jag tror bara att man måste vara tillgänglig. Är jag inte inspirerad ligger felet hos mig, att jag är distraherad eller stressad. Då är det skönt att komma hem på natten, lägga mig på golvet och bara "shit, hur mår jag egentligen?". Då brukar det lösa sig.
Att skriva text och skapa musik är Adnas sätt att hantera vardagen och i soloprojektet blir det därför ganska personligt. Men genom att först skriva på svenska, och sen översätta till engelska blir det mindre naket. Och att sjunga på svenska är inget alternativ.
– Bosniska var mitt första språk och även om jag blivit bättre på svenska eftersom jag pratat det mycket mer känns det inte som mitt modersmål till hundra procent. Så om jag inte sjungit på engelska hade jag gjort det på bosniska … men det vill jag inte.
Du skriver i ett väldigt tempo, två skivor på två år. Kommer det en ny redan nästa år?
– Ja, faktiskt. Sen Run, Lucifer blev klar har jag skrivit på olika grejer, gjort samma låt på fem olika sätt för att hitta hur jag vill att nästa album ska låta. Lagom till skivsläppet hittade jag det, haha.
VEM? Adna Kadic fyllde 21 år 21 mars. Dagen innan släppte hon sitt andra album, Run, Lucifer, som följde upp förra årets debut Night.
VAD? Drömsk pop är ett begrepp som syns ofta när Adnas musik beskrivs. Själv verkar hon tycka att ett annat ord är centralt.
– Jag vet inte om det är så drömskt, men poppigt är det väl. Sedan tänker jag inte så mycket genre, utan gör mest någonting. Framförallt är det melankoliskt, och ibland är det mer poppigt och ibland mer post-rockigt.
VAR? Göteborgskan kände att hemstaden blev för liten och flyttad till Berlin. I hennes nya sovrum skrev hon Run, Lucifer.
– När jag flyttade in berättade jag för grannen att jag gjorde musik, han sa bara "åh, det är fantastiskt", så vi kör på det.
