Sveriges mest okända hiphop-pionjär pratar med- och motgångar – och om att vara Gud för en stund.
I början av september släppte rapparen Houman Sebghati sitt nya album Gud För En Stund, ett välsvarvat album som Houman och producenten Moe Bama har arbetat på sedan 2012. I samarbetet med Moe har Houman hittat hem i musiken, och blivit bättre än någonsin. GAFFA pratar beefar, innerstan och förortsbarn med radarparet.
Houman Sebghati är en av Sveriges hiphop-pionjärer, trots att det fortfarande finns många som inte känner till hans namn. På 90-talet var han del av 165-gänget som rönte stora framgångar inom den svenska hiphoppen. Sedan dess har Houmans liv haft både ner- och uppgångar. Idag, och många år tillbaka, har bråk och brott bytts ut mot högskolestudier och familj. Och i musiken har Houman äntligen hittat hem.
Tillsammans med Mårten "Moe Bama" Sakwanda har Houman nyligen släppt albumet Gud För En Stund. Sakwanda är även han en hiphop-profil som går under mångas radar, men han har under 00-talet gjort låtar till Sveriges största rappare. Gud För En Stund är Houmans andra släpp med Moe som producent.
Houman är inte sajnad till något bolag och han har ingen som jobbar för honom förutom han själv. Därför ringer han upp journalisten för att ge storyn. Berättar om det nya albumet som kommer förpackat med en fotoutställning och en öl med samma namn. Albumet ska leverera en upplevelse som går utöver lyssnandet, man ska till och med kunna smaka på det.
Det dröjer till femte september tills vi sätter oss ner för intervju. Det är releasedag och releasefest på ölbaren Monks i Stockholm. Innan kalaset börjar sitter jag, Houman, hans lilla sol till dotter och Moe Bama med några Gud För En Stund-bärs på tapp och pratar om albumet.
Ni har ett väldigt tätt samarbete?
Moe: Vi har hållit på ett tag. Vi gjorde några låtar för länge, länge sen. Sen försvann jag ett tag, och Houman var en av dem som ...
Houman: Jag skickade brev när du var på semester.
Moe: Precis. Du skickade brev när jag var på semester. Bara var där liksom. Och då hade vi redan börjat på vissa samarbeten och då ville jag ställa upp tillbaka. Det är enklare att snacka med honom när vi har hållit på ett tag. Han kommer inte bli sårad. Det blir hela tiden lättare att säga "nej, det var inte så bra". Väldigt ofta så har jag suttit och liksom "alltså jag dissar inte dig men det du lägger där är inte lika fett som där. Jag vet att du kan bättre." Han vet att jag vill hans bästa och han vet att jag vill att det vi gör ihop ska bli så bra som möjligt.
Houman: Man behöver nej-sägare. Det är någonstans där vänskapen har växt fram också. Att förstå liksom. Ibland är det inte bara musik, ibland är det "homie, jag orkar inte, jag vill ba röka en cigarett idag och prata om, fan vet jag, rap".
Moe har gjort sju beats till Gud För En Stund men i hans studio har alla låtar spelats in och Moe är en del av albumet som inte går att bortse från. Stereo Typer med gästrapparna Michel Dida, Timbuktu och MXHXN är skivans första singel, och den låt som sticker ut mest från den varma och melodiska ljudbild som skivan främst präglas av. Moe har gjort beatet och håller låten som sin favorit för stunden.
Varför är Stereo Typer din favoritlåt?
Moe: För att det var den sista låten vi gjorde. Så man har inte hunnit lyssna sönder den. Alla de andra har man lyssnat sönder. Sen är ju Dida en av mina favoritrappare genom tiderna. Alla gör bra ifrån sig på låten också, och min broder Timbuk är med. Så det är bra.
Du och Timbuktu har ju ett förflutet tillsammans ...
Moe: Ja. Jag är hans första producent. Skriv det! I discovered him! Haha, nä. Det var mer tvärtom. Det brukar ju va så att producenten upptäcker artisten men det var nog tvärtom.
Vad har du för favoritlåt Houman, just nu den här sekunden?
Houman: Det är ju låten till min dotter. Självklart. Det var nån som ringde och sa att den låten är egolös. Det är väl bästa komplimangen man kan få. Den är inte teknisk eller så men det är bara känslan som förmedlas. Jag tror den kommer leva längst, i och med att ...
Moe: ... I och med att hon kommer växa upp och spela den för sin polare och ba "ey, kolla min låt!"
Houman: Eller hur! "Har du en låt eller? Det här är min låt, var är din låt?"
Låten som Houman har skrivit till sin tvååriga dotter heter Solen Min. I ett ärligt brev till henne hittar Houman förmågan att förmedla en villkorslös kärlek som får allt annat att blekna.
Den är min favorit också. Varför skrev du den?
Houman: För att Moe sa till mig att jag skulle göra det. De hade kommit hem från Kuba, han och Chords, och typ samma kväll så hade de gått in och gjort det där beatet. Och den är väldigt ... annan planet. Den har ju något speciellt. Och när jag hörde den så ba "men kan jag få den?". Och det fick jag ju. Och vad ska man göra av det här? Och då sa Moe "gör en låt om din dotter".
Moe, när du gör beats, tänker du ofta vad det komma att handla om? Låttext och sånt, finns det där också?
Moe: Ja, det brukar smyga fram någonstans. Under tiden som man gör låten så börjar man få en vibb av något, att detta börjar låta som något. Men man hinner gå igenom hundra idéer innan det blir någonting. Så det behöver inte fastna att det måste va på något vis. Om någon annan har en bättre idé så kör på det.
Brukar Moe ofta pitcha och föreslå idéer? Hur viktig är han i textprocessen?
Houman: Det är olika. Alltså, jag har förändrats väldigt mycket sedan jag började jobba med Moe. Så Solen Min är väl den enda låten egentligen på skivan där han rent ut sa exakt vad jag skulle skriva om. Sen har han ju kommit med inslag när allting varit färdigt, men de grejerna som har varit regelrätta produktioner från hans sida där är han mer hands on, "nah, I don't like that". Men när jag kommer med egna slingor eller halvfärdiga grejer då är han mer "nämen do whatever", men när det är hans... Alltså tänk er större produktioner. Du har refräng, du har nån brygga och det är uppdelat medvetet, då är han rätt hands on. Det har varit version ett, två, tre, fyra, stick hem och skriv om. Och det är faktiskt, på tal om Meek Mill och Drake-grejen liksom, ain't no such thing att nån emcee eller rappare inte tar något intryck av någon annan. Moe sätter aldrig sin penna i mitt rimblock, det gör han inte, men han kan säga att något inte lät bra eller "välj något annat ord". Det kan vara något så enkelt som att ändra småord, bara för att det ska vara bra rytmiskt. Där är han väldigt hands on.
Hur mycket vet du om albumet Moe? Hur mycket snackar ni kring vad texter handlar om och låttitlar handlar om?
Moe: Vissa låtar mer, vissa låtar mindre. Vissa låtar har jag fått uppleva som alla andra, sen efter ett tag så ba "ah okej, det var det du snackade om! Wow vad coolt, du rimmar det och det och så". Andra låtar ja ... mer liksom.
Mårten Sakwandas position i svensk hiphop är av en särskild tyngd. Han är en mångfacetterad producent som är skolad i musik och kan allt från att läsa noter och snickra beats till att DJ:a eller själv slänga några rader på micken. Han började karriären med att producera för Timbuktu och förutom att göra låtar med Houman jobbar han idag med Adam Kanyama, Samboii, MXHXN och Malcolm B. Det var dock länge sedan Moe syntes utöver prod credits, så att få sätta sig ner så ostört som det kan bli på en populär pub mitt i Stockholm och få lära känna honom var otroligt roligt. Mårten är blygsam, har ett signaturskratt som gör en lycklig, är en babywhisperer och har en enorm insyn och kunskap om musikbranschen.
Nästa fråga bjuder på kanske det högsta av Moe Bamas karaktäristiska garv under kvällen.
Vad tycker ni att svensk hiphop handlar om?
Moe: Vad det handlar om!?
Jag tänker så här: Senaste åren har det kommit nya hiphopvågor hela tiden, det är alltid något som är hajpat. Hur kan svensk hiphop hålla sig flytande hela tiden?
Moe: Alltså svensk hiphop är ju, till att börja med, snällare än amerikansk hiphop. En stor del av USA-hiphop tjatar jämt om beefgrejen, att de ska battla varandra och så, men man måste komma ihåg att bara i New York kan du träffa en människa en dag och aldrig se den människan igen i ditt liv. Sverige är för litet för hela den beefgrejen. Du kommer springa på de här människorna som du rådissade i någon låt. Ett tag så höll ju folk på att apa efter den grejen och skulle dissa men nu känns det som svensk hiphop har hittat sin egen "lane". Vi ska vara samhällskritiska och vi ska snacka de grejerna. För så är vi som land. Vi är världens polis. Vad ska man säga, moralland, eller whatever. Så jag tycker att svensk hiphop har börjat hitta sin egen röst liksom, det är inte lika mycket apa efter USA-grejen. Jag menar, back in the days, så var det till och med töntigt att rappa på svenska för att det skulle låta så USA som möjligt liksom. Men det har vi släppt helt och hållet nu, det är töntigt att rappa på engelska. Man ba "vem snackar du med bro? Vem snackar du med!?" Hiphop är ju folkets musik liksom. Och då måste det vara ditt område, ditt folk. Du måste snacka med dem, du kan inte snacka med någon som inte finns eller som du bara ser på TV. Det blir ju helt fel. Och det känns fejk helt enkelt. Det tycker jag svensk hiphop handlar om. Vad tycker du svensk hiphop handlar om?
Moe ställer frågan till Houman som tampas med en rastlös dotter och en uppmärksamhetstörstande telefon. Houman kan ofta upplevas som "all over the place", men det korta svaret till trots tror jag att han har hört hela Moes utläggning.
Houman: Whatever he said. Whatever he said, sa jag på engelska, haha! Jag håller med. Jag håller med honom.
På Houmans nya album finns låten Fame Game, som står för albumets smutsigaste ljudbild och hårdaste ton. Över det hotfulla beatet lägger Houman rader som "Tänk igen en gång om du tror att du kan pippa mig, skjuter skarpladdat häromkring, tänk igen du tror du fakka med en färsking [...] De leker elefanter, brorsan jag är mammut ." Houman beskriver en genre som genomsyras av amatörer som försöker göra som alla andra och vara coola. I andra versen utgår rappen dock från ett annat perspektiv och Houman hyllar den svenska rapscenen.
"Switcha game up, pumpa Stress och Abidaz, switcha fame up, pumpa lite Sebbe Staxx, Fuck SD! Sho vad händer MomoAli? Hässelby, Ayla, Linda Pira bästa gäri."
Kan du förklara vad Fame Game handlar om?
Houman: Det är faktiskt en Large-produktion, och det är så jävla klockrent att det är Large också för det är så jävla 90's liksom. Den första versen är för mig en beskrivning av hur svensk hiphop mår, just det här med sociala medier, alla är kändis liksom. Jag har aldrig lagt ner en sådan vers på det sättet, där jag har lagt ner pungkulorna och bara sagt att jag är bäst. En rappare ska säga att han är bäst, så okej, jag gör det. Jag lägger ner en vers där jag säger att jag är bäst, och poängen med det var att det inte ens är värt det. För det är inte värt att hålla på och stunta på Instagram för ... för vad? Det är inte värt det. Den här genren betalar inte så mycket pengar så att du ska kunna må bra utav att stunta. Så jag säger det och då blir det en motsägelse i sig, att jag är bäst i världen men det är ändå inte värt det. Den andra versen är en beundran för de som jag tycker faktiskt gör bra svensk hiphop. För mig är det i alla ingen competition. I vissa människors huvud kanske det är det men för mig är det inte det, för man är gammal liksom. Fame Game är en beskrivning av svensk hiphop. En snabb beskrivning.
Jag funderade över om det du nämner i andra versen hänger ihop med det i första?
Houman: Nej, egentligen inte.
Det är som två sidor?
Houman: Ja det är som två sidor. Som konsument så är det värt det för du får ta del av så mycket bra musik. Jag sätter mig som ett fan i andra versen. Jag säger att det är värt det. Det finns så mycket bra musik. Och jag tror att det är det som är grejen också, att det var länge töntigt att lyssna på svensk hiphop. Men det är inte så längre för det är vårat språk. I slutet av 90-talet så anpassade sig svenska rappare, alltså till och med rappare som oss. När vi flippade var det som att vi pratade till den andra sidan. "Jag levererar, jag regerar" du vet.
Moe: Det gick så långt att vissa av oss då på den tiden snackade engelska med varandra för att känna sig mer real!
Houman: Jag tycker att det är jobbigt att stöta ihop med andra rapegon. Det är jag för gammal för. Jag ser ingen konkurrens. Men jag är inte lovey dovey heller. Gillar jag all svensk hiphop? Nej. Definitivt inte. Känner jag att jag är utkonkurrerad av de svenska hiphopparna, eller den svenska rapparen som jag inte gillar? Nej. För jag tror att det finns tillräckligt för alla att gå runt på. Allting kommer i cykler. Konkurrerade Beastie Boys med Public Enemy? Nej, men de låg på samma label.
Moe: Det var ett jättebra svar! Beastie Boys och Public Enemy. Jag diggar den. Du beskrev min poäng ganska tydligt, det kan finnas olika. Det finns väldigt många olika "lanes" liksom, olika banor att ligga i.
Hur skulle du beskriva din "lane"? Vem som helst som lyssnar på din musik kan ju ge en beskrivning men hur lyder din?
Houman: Jag har gjort t-shirts, och klädbolaget tryckte upp t-shirts med en rad från skivan, "hälften innerstan, hälften förortsbarn". Det tycker jag summerar mig.
På vilket sätt?
Houman: Det är inte riktigt förort. Det är inte riktigt innerstan. Det är mitten. Hahaha. Alltså jag vet inte, det är väldigt svårt att beskriva sin lane. Jag har hittat en lane här med Moe, rent musikaliskt. Moe kanske kan beskriva lite mer...
Moe: Men det är bra faktiskt, och det är det jag gillar med Houmans grej. Det är lite street, lite gata liksom men det är lite professorn också. Galna professorn sitter på gatan, haha. Påläst street professor.
Så innerstadsdelen är att du skriver bra texter?
Houman: Precis, jag kan inte sticka under stolen med att jag har gått i skola och min mor bor inne i stan. Jag har ingenting att hämta genom att snacka om orten. Jag tror att jag hittade det med den här skivan, att den identitetskrisen lite försvann när jag anammade vem jag är. Innerstadssidan är så som jag skulle vilja att innerstadsrap skulle låta, för innerstan i Stockholm har i många år tittat ut mot förorten och velat vara som den. Det jag gjorde med den här skivan och med mig själv var att säga att jag är innerstan och det är såhär jag tycker att innerstan ska låta.
Vad ligger bakom namnet Gud För En Stund?
Houman: Det är spirituellt liksom. På de låtarna när jag pratar om min mor eller de mest personliga grejerna så är det låtar där tiden stannar upp. För mig är Gud nuet, det är något som inte är baserat på tid. Tid och rum flyter samman. Om Gud finns i allting, så måste det också finnas inom mannen. För mig är den här skivan väldigt mycket mannens upplevelser. Vad mannen går igenom. Jag känner att den är maskulin, förstår du? Den handlar om det ansvar man måste ta som man. Som vuxen man. Att vara Gud för en stund är att ta ansvar som en vuxen man. Det har varit en spirituell process att göra skivan och där är Moe en slags guru. För det första man får inte dissa någon i hans studio. Den första grejen som han sa när jag kom till hans studio var att man får inte dissa någon i den här studion. Och Gud för en stund är en förlängning av det, en förlängning av hur sann musik ska låta som är positiv.
Hur känns det nu när skivan är släppt?
Houman: Done. Recensionerna kändes liksom ... Äntligen. Äntligen fick man det där erkännandet.
Känner du dig som Gud för en stund?
Houman: Just nu? Jag har människor runt omkring mig som jag älskar. Det blir inte mer Gud än så.
