Anders Fridh går igenom Monster Magnets A&M-år – lagom till Sverigebesök.
Monster Magnet landar i Sverige och Göteborg igen. 10 mars placerar de sig åter på Trädgårns scen, redo att förtrolla publiken med sin spacerock. Den här gången står de fyra skivor som släpptes under tiden på A & M Records i fokus (1993-2003). Med anledning av denna härliga begivenhet så har GAFFAs Anders Fridh dykt rakt ner i Monster Magnet-bunkern för ett kärt återseende.
SUPERJUDGE (1993)
För den som upptäckte Monster Magnet tidigt på 2000-talet är ljudbilden på Superjudge en lätt obehaglig överraskning. Trots att skivan var amerikanernas storbolagsdebut så är den brötigt underproducerad, med vasst surrande gitarrer som hade passat bättre på en replokalsdemo. Skivan är också överlastad med eko på eko, vilket kanske inte är lika konstigt. Monster Magnets spacerock krävde en svävande inramning.
Superjudge är en oslipad diamant. Låtarna är tjatiga och aningen för långa. De riktiga monsterriffen saknas. Men embryot till arenastorhet finns här. Monster Magnet är redan här lika delar bäng partyrock som psykedeliska och inåtblickande. Texterna är redan bland molnen, där meteoriter, cykloper och insekter samsas med dinosaurier i vacuum. Det är som kliva att rakt in i en dagdrömmande pojkes skruvade fantasi. En pojke som vid det här laget redan var 36 år gammal. Det är framför allt oförskämt underhållande att ta del av Dave Wyndorfs märkliga fantasier. Lika delar löjligt och briljant. Superjudge blandar Hawkwind och fuzziga Black Sabbath-riff på ett totalt obekymrat sätt.
Betyg: ★★★★☆☆
Bästa spår: Superjudge
DOPES TO INFINITY (1995)
Dopes To Infinity har en helt annan tyngd än Superjudge. Låtar som Look To Your Orb For The Warning och titelspåret är välbalanserade stonerdängor. Ego, The Living Planet drar ut oss i en omloppsbana runt jorden. Låten är helt instrumental precis som Theme from "Masterburner", förutom ett antal avlägsna primalskrik och karaktäristiska stönanden.
Negasonic Teenage Warhead, som blev en oväntad hit, är ett bra exempel på bandets tudelade personlighet. Låten är på samma gång svävande som direkt, spejsad och primal. Samma upplägg återfinns i Third Alternative. Skivan kan därför ses som en brygga mellan den långsamma spacerocken och den mer omedelbara biker rock'n'rollen som väntade runt karriärens nästa hörn. Här ryms också en låt som Dead Christmas, stämningsfull med orgel och Dave Wyndorfs allt skarpare röst i fokus.
Som helhet är Dopes To Infinity ett nyckelverk i Monster Magnets produktion, som en tydlig brygga framåt. Formen börjar sitta, men samtidigt finns här en opolerad punkighet som ska försvinna. Fortfarande dominerar en släpig stonerkänsla i produktionen, som i avslutande Vertigo, och de stora refrängerna saknas.
Betyg: ★★★★★☆
Bästa spår: Dead Christmas
POWERTRIP (1998)
Steget från Superjudge till Dopes To Infinity var stort. Men frågan är om inte steget vidare till Powertrip var ännu större. Vem hade väntat sig en så massiv hitparad? Närmaste liknelsen är väl Metallicas utveckling från … And Justice for All till Metallica. Precis som hos de forna thrashgiganterna så strömlinjeformade Monster Magnet sitt koncept. Låtarna skalades ner och förenklades – förstasingeln Spacelord består i princip av ett riff. Och Dave Wyndorf levererade plötsligt anthems för en hel soffliggande generation. För vad kan man annars säga om Powertrips frustande titelspår?
I never gonna work another day in my life
The gods told me to relax
They said I'm gonna be fixed up right
I never gonna work another day in my life
I'm way too busy powertripping
But I'm gonna shed you some light
Powertrip har ett sällsynt passande namn; albumet är en urkraft. Låtar som Bummer och Tractor går direkt på reptilhjärnan och stannar där. Samtidigt förvaltas bandets psykedeliska arv i form av retrodoftande See You In Hell och, framför allt, 19 Witches som är själva essensen av vad Monster Magnet är. Den svajiga gitarren leder vägen genom ett wyndorfskt landskap som bara kan beskrivas som en skruvad rymdvästern. Refrängen låter som en fotbollskör, men följs direkt efteråt av ett instrumentalt klimax i form av bisvärmande gitarrer i en kakafoni.
Dave Wyndorf och hans stönanden är plötsligt nästan obehagligt nära i mixen. Powertrip är en total fokuserad men också relativt polerad rockattack, vilket gjorde vissa fans besvikna. Den glidande och atmosfäriska stonerrocken från tidigare skivor saknas nästan helt. Men ingen kan överhuvudtaget förneka hitpotentialen. Monster Magnets kommersiella karriär peakade med Spacelord och den skruvade videon som medföljde, där Dave Wyndorf leder sitt band iförd ljusblå glansig kavaj i en tydlig drift med hiphoppens bling bling-kultur. Powertrip är den där underbara festkvällen som slutar i en stor skrattande hög på golvet. En känsla svår att återskapa.
Betyg: ★★★★★★
Bästa spår: 19 Witches
GOD SAYS NO (2000)
Uppföljaren till en sån monumental urladdning som Powertrip var och blir ofrånkomligen något av en besvikelse, trots den briljanta titeln. Humorn finns kvar, men i jämförelse med föregångarna så är God Says No lite blekare. Tempot är nedskruvat. Västernrocken och hitsen lät bättre på Powertrip, medan flummet och stonerrocken regerade på Dopes To Infinity. Med God Says No stod Monster Magnet för första gången stilla i utvecklingen, och hitsen är något blekare än hos föregångaren.
God Says No är en stabil mellanskiva, som fortfarande är skruvat svängig som bara Monster Magnet kan vara. Gravity Wells bluesigt svajiga fyllestön följs av tunga My Little Friend. Variationen, infallen och humorn gör fortfarande bandet till världens bästa band efter tio öl. Om Powertrip var världens röj så är God Says No en ganska fin efterfest. Särskilt när Cry mullrar iväg över natthimlen.
Betyg: ★★★★☆☆
Bästa spår: Cry
