Musikalisk elegans och lyrisk pajighet

I all uppriktighet har Lars Winnerbäck alltid låtit som den där grabben som sitter i någon lund under ett träd och gymnasiefunderar över tillvaron. En angelägenhet endast för de som inte kräver särskilt mycket av den konst de konsumerar.

Men. Det är ju inte endast det. Winnerbäck har behandlat och behandlar samma tematik som Kent gjorde på senare år, men på ett lite annorlunda sätt. Det är ett mjältsjukt Sverige som vittrar isär och det är Peter LeMarc-sk tvåsamhetsoro.