När det mesta framförs så pass rutinerat och tillrättalagt bränner det aldrig till
Britten har av många lovordats för sin mjuka soul och enastående stämma, men på Way Out West faller det mesta platt. På skiva är han ojämn, live blir hans retrosoul mest såsig och tråkig. Musiken går in genom ena örat och ut genom det andra, utan att passera hjärtat.
VILL DU LÄSA MER?
Bli medlem och få full tillgång till allt exklusiva innehåll på Gaffa.se
Få den första månaden för 1 kr. - Därefter endast 49 kr. / månad. Redan GAFFA+ medlem
