I Kents fotspår genom Eskilstuna

Sist jag var i Hamburg tog jag vägen förbi Große Freiheit, för varför inte, liksom. Utanför entrén till legendariska gamla Beatles-klubben Kaiserkeller fick jag syn på en äldre tysk man med käpp, hängselbyxor och valrossmustasch. Med fuktiga ögon och något drömskt i blicken vände han sig mot mig och sa:

– Jag är jämnårig med Paul McCartney, vet du.

Sedan berättade gubben om hur han under 60-talets tidigaste år bodde snett mitt emot klubben och hjälpte beatlarna att tolka när de pratade med tjejerna på gatan, hur han kom bäst överens med Pete Best och hur Astrid Kirchherr alltid hade kameran med sig.

Förtrollningen bröts när jag inte längre kunde stanna och lyssna färdigt, men jag önskar så att jag kunnat stoppa honom i fickan för att plocka fram närhelst jag ville veta allt om den tidsepoken igen.

Eskilstuna är inte Hamburg och Kent är inte The Beatles, men ett band är ett band och alla band kommer någonstans ifrån, om det så är Flen eller Paris. Och om man – som jag – vill förstå hur något formades till vad det blev, då är det till rötterna man söker sig. Man kan ta pojkarna ur Eskilstuna men man kan inte ta Eskilstuna ur pojkarna.

Utanför Eskilstuna Centralstation myllrar det av människor med resväskor, resgodis, öronsnäckor och taxiuniformer som alla går åt olika håll mellan bilar, bussar, cyklar och det stillastående tåg som stannat vid plattformen.

Själva står vi mitt i stormens öga med telefonerna i handflatorna och förväntansfulla blickar mot skärmarna. Plötsligt hörs Martin Skölds lugna röst i öronen. Vi är igång på ruta 1.

Kentpromenaden är exakt vad den heter, en digitalt snitslad bana runt Eskilstuna centrum som gör nedslag på för bandet betydelsefulla platser under framför allt åren fram till 1996.

Solen skiner den här lördagseftermiddagen och där vi går längs Västermarksgatan österut får vi inledningsvis även höra Jocke Berg förklara hur stadsbilden och livet såg ut precis när 80-tal skulle bli 90-tal och vad som motiverade dem och hundratals andra unga vuxna att starta band i jakt på en biljett ut till den stora världen, vart som helst men inte där hemma.

Vi kommer rätt snabbt underfund med hur platsstyrningen fungerar i appen vi laddat ned och kryssar oss fram genom gågator, smågator och torg. I närheten av gamla spelställen och replokaler tystnar ljudet först helt för att i syfte att skapa autenticitet sakta stegras ju närmare vi kommer.

Påminn mig förresten om att nästa gång jag besöker stan får det vara en kulen och sen novemberkväll så att jag kan vandra över St Eskilsgymnasiets skolgård ensam i blåsten med Järnspöken i lurarna. Allt för autenticiteten, som sagt.

Vid det lite längre stoppet utanför Martins gamla lägenhet kommer vi ikapp några andra som uppenbarligen är där av samma skäl som vi. Två tjejer delar headset, sammanbundna av en och samma sladd. Den ena bär ett diadem med texten “It’s my birthday” och jag tänker att så kan man ju också fira en födelsedag.

Klippet från den legendariska och hysteriskt roliga intervjun på Ming Palace, den med Sami och servetten i näsan, får mig att tänka på min kompis Jörgen som dagarna i ända – säkert en del nätter också efter ett eller flera par glas rödvin – influerad av Verkligen-eran gick omkring i kostym. Det är inte utan att man blir sugen på en öl där inne på kinakrogen, så vi pausar Martin en stund och tar ett depåstopp för att vila benen.

En lyckosam slump med att vi går promenaden mitt på dagen en lördag är att First Music, Kents hovleverantör av instrument, förstärkare och annat nödvändigt, har öppet. Där går vi självfallet in för att mjölka butiksägaren Christer First på anekdoter. Innan vi vet ordet av berättar han spontant om den gången Sami blivit bestulen på sin Gibson Les Paul natten mot dagen för bandets allra första Hultsfredsspelning, och i panik fick springa in hos Christer för att ordna en ny.

Precis som vi ska börja fråga honom om gamla mytomspunna svartklubben Max 500 på bakgården kommer en “riktig” kund in och vi får motvilligt tacka för oss med frågor oställda.

Det slår mig att den här promenaden inte nödvändigtvis enbart handlar om Kent, utan om vartenda band som panka med vi-mot-världen-attityd har kämpat i replokaler landet över.

Somliga tog över världen. Det stora flertalet, inte så mycket.

Jag vet inte riktigt hur länge vi varit ute innan allting tar slut på Strömsholmen, jag tror vi klockar in på två timmar även om beräknad tid på förhand var satt till 75 minuter. Å andra sidan, vem räknar på sånt när man fått vistas i ett parallellt universum en eftermiddag.

På väg ut ur stan hinner vi även med ett stopp i Hagnestahill och det känns som en väl spenderad lördag. Jag kan i alla fall komma på minst 999 värre saker jag gjort.

Kentpromenaden finns i appen Promenad. Du laddar ned den här.