"Det enda som kan värma en på riktigt är ju människor"

"Det enda som kan värma en på riktigt är ju människor"

Att vara basist, frilansmusiker och att som bandmedlem musicera med andra människor i olika sammanhang är något Victor Furbacken känner sig hemma i sedan många år. Att börja arbeta med det egna soloprojektet beskrev Victor som en naturlig utveckling när hans första EP kom till. Han hade hittat ett nytt ställe i musiken där han också ville finnas till och han fortsätter nu vidare i det spåret. Många har väntat på nytt material och GAFFA får nu hålla i smygpremiären för singeln Somebody Help.

– Det här projektet känns precis lika kul och stimulerande nu som när jag gav ut In The Rain. Den enda skillnaden är väl att skrivandet känns mer och mer som en naturlig del av mitt musicerande. Jag har ett väldigt sug efter att skriva låtar vid sidan om mitt spelande. Eftersom möjligheterna är oändliga och att man aldrig någonsin blir klar när man skriver och skapar så är det nog svårt att tröttna tror jag. Både musik och text är helande att arbeta med och varje sak man ser och vill meditera över går att plocka in i processen. Jag är väldigt glad att jag har upptäckt den här glädjen i att skriva musik, säger han till GAFFA.

Förutom att spela live och skriva nytt material har Victor under en tid arbetat som psykolog. Ett jobb i vilket man ibland möter mycket människor och emellanåt får ta del av både starka och tankeväckande berättelser. Om detta fungerat som inspiration till Victors skapande är oklart, men det är tydligt att bilder och berättelser tar upp en viktig plats i hans musik. Och även om musik och psykologi verkar vara en intressant kombination föredrar han själv att skilja de två sysslorna åt. "Allting behöver inte blandas ihop även om det ena helt klart ger energi till det andra", och efter att ha fått ut sin psykologlegitimation har Victor återigen främst fokus på musiken.

–  Jag tror att alla historier i grunden är samma historia. Den om människan, om ödet eller om individen. Den skrivs om och skruvas till. Den återberättas. Men alla är de densamma, fast med olika berättarröst. Det specifika talar med det generella och alla detaljer återfinns i helheten. Jag försöker därför låta musiken komma som den själv vill, så att den själv får hitta berättarrösten. Då är den som lättast att höra. 

Vi talar om hur låten tog form. Victor beskriver hur själva låten kom till ganska snabbt, med en text som skrevs på bara några minuter. Det var i vintras, när det var som mörkast ute som låten växte fram ur en melodislinga som sedan kom att bli själva mellanspelet. 

– Jag hade den melodin och den hörde ihop med en slags monoton rytmisk figur som jag tyckte passade ganska bra på gitarren. Ackorden och sångmelodin gav sig själva efter det. Den byggde helt och hållet på en känsla jag ville förmedla.

Låten väcker själva frågan om hjälp. Texten är enligt Victor inspirerad av en egentligen ganska så banal berättelse som han hade fått höra och som handlade om en person som erbjöd sig att hjälpa en annan behövande utan vinning. Men i en vardag där det mesta värderas och har ett pris, ska köpas, säljas eller bytas ut mot någonting annat hela tiden så får det här med att hjälpa till en rätt speciell plats, menar Victor. I en tid där saker är 'på marknaden', där livet präglas av transaktioner och där föremål, 'tjänster', ja till och med tid köps och säljs till höger och vänster så sticker det ut när man ger och får istället.

– Att hjälpa någon är något helt annat än en transaktion. Något som endast kan ges eller tas emot. Det kostar ingenting men ändå verkar det ständigt glömmas bort i rushen och tempot. Men när hjälpen ges spontant och den som behöver det får den så är det något speciellt. Och det vill man uppmuntra. Det var den känslan som dröjde sig kvar, berättar Victor.

Victor Furbackens uppväxt i Paris och sedemera livet i Göteborg har delvis satt sin prägel på det nya materialet. 'Stan' och allt vad den innebär, har nämligen funnits i tankarna under skapandet. Stan, som har så mycket att erbjuda möter oss ändå med sitt mörker när kvällen lagt sig. Och ofta med en viss kyla.

– Jag tycker att stan är spännande, ljus och mörk, både varm och kall. Men det enda som kan värma en på riktigt är ju människor. Och det råder det ju ingen brist på folk direkt så det är väl rätt så mycket upp till oss själva att hjälpas åt så vi kan värma upp varandra egentligen. 

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA