Musikalisk bredd och kvasisofistikerade konferenser – reportage från Tallinn Music Week

Musikalisk bredd och kvasisofistikerade konferenser – reportage från Tallinn Music Week

(Omslagsbild: Forrò Mior)

Stadsfestivaler är kul. Och då snackar vi inte om typen Malmöfestivalen, där undertecknad inte riktigt faller inom målgruppen och som bäst kan njuta av fyra band och något slafs från en ungersk foodtruck. Tallinn Music Week, som firade tioårsjubileum 2018, skjuter lite smalare. Siktet är inställt på folk som är villiga att betala för musik, gärna obskyra akter i en helvild blandning genrer, och härligt kvasisofistikerat kulturfolk som gillar att bada i konferenser. Iceland Airwaves är en schysst jämförelse.

Innan jag försöker mig på att ge en nöjsam redogörelse av mina observationer under helgen kan vi reda ut omständigheterna. Signifikativt för Tallinn Music Week är:

1. Ett enormt utbud av konserter med övervägande inhemska akter. Kvantitet före dyra publikfriare. Konserterna är som längst 40 minuter långa, men många band spelar två eller flera gånger, ofta en akustisk show. Läs vidare för skildring av genrespridningen.

2. En synnerligen ambitiös konferensdel. I år trängdes 112 talare i ett steampunkparadis till gammal industrilokal för att diskutera allt från musik till ekonomi, stadsplanering, genuspolitik och hållbar utveckling.

3. Gratis kollektivtrafik. Punkt 1 och 2 avslöjar stadsfestivalernas ständiga problem – ett flängande kors och tvärs för att få valuta för biljettsumman. Tallinn Music Weeks utbud är så digert att programmet har tryckts i otympligt bokformat. Att festivalarmbanden (som för övrigt delades ut redan på flygplatsen – grymt!) ger besökarna tillgång till den gratistransport som invånarna dagligen åtnjuter underlättar problemet.

4. Estland må ha det största lönegapet mellan könen i Europa, men de har åtminstone en festival där i stort sett hela ledningen utgörs av kvinnor. Vi gillar!

TORSDAG KVÄLL

Om det är ett estländskt band du bör spana in är det Põhja Konn. Bristande research till följd av kort varsel gav mig inte tid att lyssna igenom hela programbladet, men de här gubbarnas musik är så vass att jag höll mig ute till midnatt för att inte missa den. Då ska sägas att när jag anlände till hotellet vid 18-tiden hade jag varit vaken i över 24 timmar. Bandet, som utövar en munter blandning av progrock och Dungen, tog mig till den gemytliga rockbaren von Krahls – ett måste när du besöker Tallinn. Under konserten lägger jag också märke till att esterna inte har några smartphones. Eller så ser de bara ingen poäng i att fylla dem med skakiga videoklipp de aldrig kommer titta på.

gallery_large

Põhja Konn

FREDAG

Det som gjorde Tallinn Music Week extra relevant för en svensk publik 2018 får sägas vara Emma Knyckares deltagande i ett panelsamtal. Fredagen inleder jag med att snacka festivalande med Emma och Emelie Terenius, även hon involverad i Statement Festival. Ingen av oss har varit på plats särskilt länge, men de berättar om en inspirerande spelning i hotellrummet bredvid deras. Du som ska på Satement Festival i sommar – förvänta dig konserter på de mest oväntade platser. Ytterligare något att ta med sig är den administrativa sidan – jag är inte ensam om att tycka festivalbibeln är otymplig eller att mailbombningen är jävlig. Eller att appen är lika lovande som kraschande.

Eftersom GAFFA gjorde en utomordentlig intervju med Emma efter att hon tagit emot vårat kanske mest prestigefyllda pris någon månad tidigare försöker jag gräva fram lite annat som skulle kunna vara intressant.

Vad hade du egentligen för relation till musik innan den där tweeten?

– Ingen, jag är jättedålig på musik. Jag har varit på festival, men mest hamnat på campingen. Jag är bättre på att dricka öl. När en journalist frågade mig vilken musik jag gillar fick jag panik och svarade ”rock”.

Varför är ni i Tallinn?

– I början gjorde vi inte någon nationell media alls, jag tycker dessutom att det är pinsamt att prata engelska. Men nu finns det två delar av Statement, själva festivalen och budskapet. Här kan man prata med många länder samtidigt om idén, det är kul. I Sverige har jag fått uppmärksamhet för att jag är en tramstrosa till komiker som startar festival, men här vet de inte vem jag är. Det är skönt.

De som skriker mest hörs mest, och det verkar ju som att en liten armé cis-män ska invadera Statement under förevändningen att de är transpersoner. Hur hanterar ni det?

– Vi har en plan för det, och ett erfaret säkerhetsbolag som anställer icke-cismän. Men när det kommer till kritan kommer det inte komma så många. Det här handlar ju också om att transpersoner och ickebinära ska komma in utan att bli ifrågasatta. Det vi kan säga är att det kommer märkas om man är där för att inte vara schysst.

Vin eller öl? Båda.
Dickpicks eller chickpicks? Vi har aldrig fått några dickpicks, det får bli chickpicks.
Tallinn Music Week eller Where’s The Music?
Where’s The Music, vi fick ju ett så fint pris där.
Joy eller Frej Larsson? Joy, eftersom hon spelar på Statement.
Snapchat eller Instagram? Instagram, vem är det som har Snapchat?
GAFFA eller Kamraposten? GAFFA, eftersom ni har börjat med det här inslaget.

Har feminismen gått för långt?

– När Rose tog hela plankan i Titanic, då hade feminismen gått för långt.

Efter att ha blivit utslängd från en skivaffär för att kassabiträdet skulle på dass spatserar jag runt på gamla stan och tar del av det musikutbud som ligger utanför programmet. Tallinn påminner lite om medeltidsveckan på Gotland med tillhörande folk i pestmasker och ett museum om medeltida tortyrredskap. Här kan du uppleva såväl säckpipor som rysk-ortodoxa gudstjänster. På gatan hittas hippies som spelar gitarr till new age-ambient och Hare Krishna som visst också sjunger och spelar i sina tåg genom staden.

På fredagskvällen är det dags för Sverige att visa upp sin dominans över Norra Europas musikscen. Põhja Konn må varit helgens nya upptäckt, men när The Magnettes kör över ett fullsmockat von Krahl snackar vi artisteri på internationell nivå. Nästa hållplats blir det gentrifierade men ändå schyssta hipsterområdet Telliskivi för att kolla in lite estnisk … sexrock? När Elephants From Neptunes halvtimme tar slut slår det mig hur retfulla de korta speltiderna är – när en lyckas hamna på en njutbar tillställning vill säga. Det enda undantaget är egentligen det event som avslutar fredagen – en hel natt fylld av techno i ett parkeringsgarage. Då plötsligt bjuds det på generösa speltider – och en generös pant på ölglasen. När jag lämnar lokalen har jag mer pengar än när jag kom in. Hett tips till nästa år!

LÖRDAG

Det bästa har sparats till sist, och lördagen blir sammantaget en av de spretigaste musikupplevelser jag upplevt. Men innan musiken tar vid är det dags för panelsamtal. Emma Knyckare har bjudits in för att berätta om Statement på en tillställning döpt till ”Because it’s 2018”. Övriga deltagande är tre kvinnor från Polen, Ryssland och Estland. Fördelar ordet gör BBCs Tysklandskorrespondent David McGuinness, och det dröjer inte många sekunder någon påpekar ironin med en manlig moderator.

gallery_large

Konferensen gör det tydligare än något annat än att jag spenderar helgen utomlands, och den får mig att inse hur långt fram Sverige ligger när det gäller genusfrågor. McGuinness undrar flera gånger om män kan vara feminister. Emma får spendera halva sin tid med att förklara skillnaden mellan cis och trans. Katarzyna von Alexandrowitsch upplyser om att de flesta våldtäkter sker i hemmet och Ekaterina Bazhanova förklarar att det är dumt att skylla på att kvinnor är lättklädda. Från publiken framförs åsikten att kvinnor måste ändra sin retorik – anpassa sig – för att männen ska fatta. Det är rätt skönt att bo i Sverige ibland. För att citera Emma Knyckare en sista gång: ”det känns märkligt att diskutera det här med en kvinna från ett land där abort är olagligt. Vi vill bara kunna dricka öl med våra tjejkompisar.”

Vi avslutar med att på riktigt presentera Tallinn Music Weeks starkaste kort – den musikaliska mixen. Jag har då aldrig upplevt något liknande på sex timmar.

Forrò Mior. Italienska killar som spelar brasilianskt. Lokalen är Christiania i vardagsrumsformat. Alla besökare får byta sina skor mot innetofflor, och klientelen är människor som diggar världsmusik och/eller kulturell appropriering.

Bucharest. Såsig tråkindie från Israel i en biograf där publiken sitter ner. Bakgrundsprojektionerna utgörs av strössel och en tupp.

The Hanged Man. Sverige står återigen för en av höjdpunkterna. Eller ja, den största. Objektivt och subjektivt. Bandets Sjunde-Inseglet-möter-vildavästern-dödspop kommer verkligen till sin rätt live när trummorna i Blåkulla smattrar sönder biografen. 

gallery_large

The Hanged Man

Och så sist – metalkväll på von Krahl, där jag naturligtvis fastnar. Danska Hellhorse är en karismatisk stonerknogmacka lika fläskig som medlemmarnas bara överkroppar. Rotten Sperm är undergroundlegender som gör sin blott andra spelning på 13 år. Porngrind framförd i fatsuit för folk som crowdsurfar på en uppblåsbar späckhuggare. Finska Battle Beast är Eurovision-hårdrockare som tycker att de kan dra över speltiden med 40 minuter. Jäkligt kul för tonårspojken längst fram som berättar för mig att han jobbat på att lära sig alla deras texter.

Tallinn Music Week rekommenderas till dig som gillar konferenser, steampunk, spårvagnar, hipsterkvarter, medeltiden, varierat musikutbud, kraschande appar och, om du har tur, porngrind.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA