REPORTAGE: En orgasmisk effekt för känsloregistret

REPORTAGE: En orgasmisk effekt för känsloregistret

För nionde gången är det dags för Sveriges numera förnämligaste jazzfestival att gå av stapeln i den kanske mest bevarade svenska staden Ystad. Och återigen är det en folkfest utan dess like för den lilla skånska kommunen. Det verkar som att samtliga varelser med förmågan att fortfarande kunna transportera sig utanför boets fuktiga trygghet har rört sig ut på gator och torg, mot teatrar och konstmuseum.

Sommarens kvävande värme hjälper till med att bidra till en mycket märklig atmosfär, där man ibland har svårt att intyga sinnet om att man faktiskt fortfarande befinner sig på en jazzfestival i Svea Rike, och inte på någon märklig årsdag i New Orleans. Årets upplaga av av festivalen tycks vara mycket mer fokuserad på den traditionella jazzformen, vilket är synd då det i regel är de mer udda eller experimentella entiteterna som brukar skapa festivalens starkaste och främst givande upplevelser. Det kan möjligen vara något av en subjektiv åsikt, då publikrekordet från förra året har blivit slaget med över 10 600 lyckliga besökare främst bestående av en äldre skara åskådare.

SENASTE: Way Out West skickar ut några sista minuten-bokningar – och ett avhopp

Givetvis finner man toppar och dalar även inom Ystad Jazzfestival, där enligt mig dalarna oftast består just av de alldeles för traditionellt outmanade och klyschiga trad-jazz-konstellationer som i flertal fall kan tyckas funktionera främst som ett gemytligt bakgrundsbrus för räksmörgås-beroende damer i dyra sommarklänningar och nybrända läderhudar. Men lägsta nivån är trots detta extremt hög där samtliga artister och musiker sannerligen är proffs som lagt ner sina 10 000 timmar och mycket till för att förfärdiga sina expressiva uttryck.

Exempelvis känns det högst efterlängtade och uppskattade The Manhattan Transfer – för övrigt festivalens dyraste spelning – riktigt daterat. Jag förstår absolut styrkan av nostalgin, och de som har varit med i svängarna sitter med läskigt breda leenden och sjunger med till samtliga stavelser. Jubelropen är påtagligt euforiska mellan låtarna och lyckan bland de framför allt något äldre besökarna på Ystad Arena under denna tillställning är mycket givande och vacker att beskåda. Mer givande än att beskåda själva konserten.

LÄS OCKSÅ: 2 pensionärer rymde från vårdhem för att gå på metalfestival

Jag tillägger även att jag hyser en extremt hög respekt för hur fantastiskt pricksäkra och skickliga vokalister dessa människor ändå fortfarande är, där en särskild eloge ges till Alan Paul som var med sedan starten och besitter en ålder på 68 år. Det är inget annat än mycket imponerande. Men musiken och showen är rent ut sagt alldeles för flamsig. En onyanserad glädjefest som alldeles för ofta får kantas av saxofon- och trumpetsolon imiterade av vokalisternas stämband.

Detta är definitionen av ”tongue in cheek” serverat i den största portionen tänkbart i över en och en halvtimme. Spiken i kistan för mig personligen är efter introduktionen av låten 10 Minutes Till The Savages Come, där det berättas hur denna låt inspirerats av Twin Peaks förvirrande och suggestiva mörkare toner och estetik. Äntligen. Nu fylls man av hopp och längtan efter den extremt nödvändiga mörka nyansen som kommer kunna skapa en dynamisk paketering som då kan rädda den här annars överpositiva auran som börjar få bägaren att rinna över. Men icke.

LÄS OCKSÅ: Slash med goda nyheter till Guns N' Roses-fansen

Det är precis samma sak, om inte ännu värre. När gruppens senaste tillskott Trist Cursell drar igång sin vokala imitation av ett saxofonsolo (eller vad det nu skulle föreställa för oljud) för fulla muggar under detta då ”mörka”-verk är jag nästan nära på att lämna arenan, Ystad, Sverige och om möjligt även denna planet. Denna vuxna mannens hetsiga och verklighetsfrånvända mun-tutande under denna låt är helt ärligt något av det värsta jag hört i mitt liv. Men avslutande Birdland, som är en utmärkt låt, räddar spektaklet något för mig då denna faktiskt levereras riktigt vasst och själfullt.

Men nu till det härliga. I toppen av årets festival finner vi exempelvis Cécile McLorin Salvant som nominerats för tre Grammys och vunnit två av dess inom kategorin ”Best Jazz Vocal Album”. Och herregud vad proffsig denna människa är. Med en maskinellt perfektionistisk precision laverar Salvant ett uttryck med hela sin själ och kropp. Nyanserna och kontrollen hon påvisar genom sina alster är inget annat än så pass mästerligt hänförande att man helt per reflex, gång på gång måste skaka på huvudet gemensamt med ett leende av ren beundran. Är det mänskligt att vara så här musikaliskt skicklig vid blott 28 års ålder? Bevisligen.

LÄS OCKSÅ: Sverigekopplade duon gör stor amerikansk talkshow

Legendariska Merit Hemmingson levererar även en minst sagt magisk och spirituell upplevelse, där hennes fylliga Hammond-orgels andliga toner laminerar Sankta Maria Kyrka av euforiskt framkallande tongångar. Tillsammans med Ola Hultgrens exemplariskt kompletterande rytmik blir detta en minimalistiskt grandios och perfekt avslutning på festivalens första dag.

Hemmingson framkallar ett andligt väsen med sina episka ljudlandskap som tycks röra sig mellan kyrkbänkarna i den kvava luften. Något med Hemmingsons uttryck är så naturistiskt tilldragande, avspeglande och förmedlande att man känner ångest för att man inte tar sig ut och andas in vem man är något oftare. Men under denna konsert känns för en stund svaren på samtliga existentiella frågor besvarade och helt självklara.

LÄS OCKSÅ: Efter överdosen – nu publicerar stjärnan ett öppet brev

Ellen Andrea Wang imponerar stort med sitt mycket utvecklade och experimentellt tilldragande koncept. Genom en kombination av den experimentella jazzen tillsammans med den väldigt traditionellt straight-forward-poppiga vokaliseringen skapar Wang tillsammans med sitt band en suggestivt poetisk värld av starka känslor, berörande melodier och helt fantastisk rytmik. Erland Dahlen är ett monster bakom sitt trumset som tycks bestå av 300 olika klockor, plingor, ringklockor, vinglas och allt annat som ger någon form av ljud vid tillslag från en trumpinne. Och Dahlen tycks när man blundar och enbart lyssnar besitta minst sex armar som lyckas slå på allt inom räckhåll och samtidigt skapa ett fantastiskt rytmisk och extremt tilldragande groove. Hatten av.

Youn San Nah Quintet återvänder till festivalen för tredje gången och påvisar sin otroliga känsla och sitt professionella artistskap med en röst som verkligen tar sig in i skelettet och resonerar länge och starkt i kroppens djupare skrymslen. En mästerlig föreställning där framför allt covern på Tom Waits Jockey Full Of Bourbon verkligen sticker ut och har skapat ett minne som blir svårt att dricka bort. Dock kunde man verkligen kunnat skippa den ofantligt uttjatade Hallelujah i Jeff Buckley-tappning som låter precis som den alltid låtit. Detta är en låt som verkligen behöver vila sig ett tag från tolkningar och versioner.

MEST LÄSTA RECENSION: "Alltjämt landets största och mörkaste upplevelse"

Men hur som helst påvisar Youn San Nah en fantastiskt påverkande musikalitet som berör och skakar om. Dock blir hennes extrema timida persona mellan låtarna, där hon tackar publiken likt en blyg treåring, riktigt frustrerande efter ett tag. Det är som hon varvar att totalt riva Ystads teater med sin brutalt stora och resonerande stämma, med att sedan knappt hörbart be om ursäkt för sin existens och fråga om tillträde till att få testa att andas luften i rummet. Man blir lite fundersam. Är det skådespeleri är det bedrövligt, är det hennes naturliga personlighet är det väl som det är. Alla är vi dem vi är. Men ta för dig Youn! Du har en hel värld under dina fötter som avgudar ditt starka konstnärskap. Du har råd och förtjänar verkligen att påvisa en något kaxigare attityd.

Andra konserter som är mycket värda att nämna är trumpetaren Avishai Cohen som imponerar stort tillsammans med Bohusläns Big Band, där en mycket allvarlig ton kring världen idag presenteras på ett utomordentligt expressivt vis.

MEST LÄST: Rockfans sprider skräck i Halmstad

Andreas Schaerer & A Novel Of Anomaly svårdefinierade myller av toner bjuder på ett mycket märkligt och hypnotiserande spektakel, som med Schaerers animaliskt klickande rösttekniker håller sig precis på gränsen mellan galenskap och genialitet.

Och Paolo Fresu Devil Quartet visar att även något traditionellt bunden jazz kan beröra så in i benmärgen om den bara levereras med lika mycket passion och noga distribuerad känsla som denna kvartett visar sig vara experter på.

Men de absoluta topparna av årets festival står utan tvekan tre akter för. Gryningskonserten klockan 05:20 vid de mytomspunna forna skeppssättningen Ales Stenar, där Nils Petter Molvær breder ut sin gudomligt ambienta trumpetelectronica, är utan tvekan en oförglömlig upplevelse och ett genialt koncept. Suggestivt och otroligt vackert.

LÄS OCKSÅ: 15 starka festivaltips inför Way Out West

Man inser snabbt att korrekt sätt att uppleva denna sväviga masshypnos är att vandra runt längst klippkanten och bevittna hur solen steg för steg uppenbarar en ny dag tillsammans till de pulserande rytmerna som täcks av det hemsökande ljudet av långa och skärande trumpettoner. Det enda som skulle kunna varit bättre är om volymen hade varit tio gånger högre, och om inga andra människor var där förutom en själv och Molvær.

En annan extremt imponerande upplevelse blir Martin Tingvalls pianokonsert i den anrika klosterkyrkan. En konsert där Tingvall påvisar faktumet att det finns pianister, och att det även finns pianister. Det Tingvall lyckas förmedla med sina vibrerande tangenter är så genuint och expressionistiskt genialt och berörande att man nästan blir religiös.

Denna man lyckas på något vis få atmosfär, ljud, luft och känsla att flyta samman till en intensivt fängslande upplevelse. Mycket även tack vare klosterkyrkans fantastiska akustik. Tingvalls leverans av sina verk resonerar så oförskämt mycket djupt in till molekylär nivå att man nästan känner sig muterad efter ett antal låtar. Metamorfosen mellan de betryggande och de kaotiska pianoackorden är dynamiskt och perfekt svajiga, men samtidigt solida som metall.

Det känns stormigt och överväldigande, där musiken agerar som kastvindarnas själviska och kaotiska självklarhet. Konserten är lika meditativ som energetisk på samma gång, vilket snabbt visar sig ha en mycket starkt orgasmisk effekt för känsloregistret. Tack Martin.

MEST LÄST: Mumford & Sons kritiseras hårt efter den här bilden

Till sist har vi det makalösa anglo-skandinaviska Phronesis, där Jasper Høiby, Ivo Naeme och Anton Eger tillsammans skapar en fantastisk kombination av aggressivitet, komplexitet och trankilitet i sin absolut mest attraktiva form. Det känns som att Phronesis musik gestaltar dualiteten där det goda och onda, ljusa och mörka slingrar sig runt varandra för att ibland kollidera till en fascinerande och gripande implosion av uttryck.

Samtidigt som musiken är extremt experimentell och fri så finns det alltid något basalt fundament som fungerar som en betryggande grund för sinnets perception, och gör att man lika väl känner sig förvirrad och samtidigt helt förstående till varför man blir så berörd av denna otroliga trio. Høibys bultande basgångar tillsammans med Naemes spirande pianomelodier häller sig som en giftigt tilldragande vätska över Egers frenetiskt rabiata rytmer som skakar, inspirerar och väcker de tidigare döda hjärncellerna till liv igen.

Jag kan utan överdrift intyga att Phronesis är ett av de bästa livebanden jag fått den stora välsignelsen att få uppleva live. Så ett personligt tips är att absolut hålla ögonen öppna. Skulle du någon gång i någon del av landet eller världen ha möjlighet att beskåda denna fantastiska tilldragelse kan jag intyga att det är mer än värt det. Fenomenalt.

LÄS OCKSÅ: Robyns återkomst hyllas internationellt


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA