Magnus Ekelund har gjort sig av med både Elmo och Stålet. Nu kallar han sig Kitok, som blandar hiphop med skatekultur och det samiska arvet.
Idag släpper Kitok albumet Paradise Jokkmokk. GAFFA ringde upp och kollade läget.
Hej Magnus. Hur är läget?
– Jodå, det är bra.
Vad gör du?
– Jag är ute och går, nere vid Hornstull i Stockholm.
Bor du där nu? Hörde att du flyttade upp till Norrbotten igen.
– Jo jag bor i Stockholm nu, det är mer praktiskt. Jag bodde här 2007 också, men vägrade göra annat än musik, jag ville inte skaffa ett vanligt jobb, så då flyttade jag tillbaka upp och bodde lite i Luleå och Jokkmokk igen, eftersom det var billigare där. Man kan känna sig mer till freds i sitt eget tempo uppe i norr. Det blir inte riktigt ifrågasatt på samma sätt, speciellt inte på en mindre ort.
Ändå flyttade du tillbaka?
– Jo, men som sagt det är smidigare nu. Jag följer liksom musiken. Jag turnerade med Stålet, Alkberg och Jakob Hellman när jag bodde i Luleå. Jag tjänar ju inte så mycket pengar så det kändes jobbigt att lägga nästan allt gage på resor. Det är inte fett, men det funkar.
Du bodde ett tag i Göteborg också vill jag minnas?
– Ja, en sväng, men det var jättelängesen. Säkert tio år sedan. Jag hade tröttnat lite på skatescenen som jag tillhörde hemma och indiekulturen i Göteborg kändes väldigt intressant. Där hände det mer. Men jag kom nog ändå några år för sent, tyvärr.
Inte för sent för att göra BD-inspirerad pop med ditt gamla projekt Elmo. Hur känner du inför det idag?
– Alltså, det är så längesen att jag minns det knappt, men det jag slogs av när jag lyssnade på det för ett tag sedan var att den 19-åriga jag var väldigt peppad på melodier. Det fanns något genuint i det, men jag är väldigt långt därifrån idag. Det var ju på engelska också och jag är fullständigt värdelös på engelska. Henrik Berggren använde ett enkelt språk som konstnärligt grepp, jag gjorde det för att jag inte kunde några ord, haha.
Känner du att den tiden är något som jagar dig?
– Nej, absolut inte. Det var nödvändiga steg att ta för att komma hit, där jag är nu. Jag refererar mycket till den här tiden på mitt nya album. Jag är medveten om att det jag gjorde då inte var så originellt, jag ville mest komma nära något levande och verkligt. Och jag har alltid gillat Berggren för att han är en sån stjärna, eller Karin Dreijer för att de alltid känts så himla långt ifrån lagom. De gick egentligen aldrig hand i hand med resten av indierörelsen.
Sen började du sjunga på svenska med Magnus Ekelund & Stålet.
– Ja, det var en sjukt viktigt grej, att jag kom upp till Norrbotten igen och träffade människor som Alkberg och Hellman. Att jag började våga nära mig Lappland och det som sedan skulle bli min egen musikaliska plattform. Det är viktigt att komma ihåg att i Stockholm och Göteborg så finns det en slags inbyggd social status som inte existerar i Lappland, och små avfolkningsorter som Jokkmokk. Jag har liksom fått uppfinna den helt själv och det har varit svårt, men det har också lett till ett självförtroende som jag inte satt på innan.
Och resultatet är Kitok.
– Ja, precis. Jag har alltid varit velat göra musik som är sann, och då är det viktigt för mig att ha med lapplandsperspektivet och det samiska arvet. Och det har jag nu blandat med hiphop och skatekultur. Samtidigt är mitt eget melodiska språk kvar. Allting är lika viktiga delar av vem jag är. Det är musikaliska referenser från USA i ett Jokkmokk-perspektiv, kan man säga.
Ja, plötsligt är det långa håret och militärkavajen utbytt mot skateboard, solglasögon och t-shirt? Hur har folk reagerat?
– Ja, folk från Jokkmokk, och som känner mig från förr tycker väl att "äntligen gör han något som vi fattar", medan vissa som kanske mer känner mig från indievärlden tror att jag fått en psykos, haha. Det finns ju massa regler som man förväntas hålla sig till, men det är inget för mig. Om de konservativa delarna ur indielägret retar sig på det här så ser jag det som att jag gjort något rätt. Jag är en vattendelare nu.
Vad tycker Alkberg?
– Han har gjort så mycket olika grejor under åren ... han vet att det handlar om att hitta nya uttryck. Jag tror att han tycker att jag har hittat hem.
Har du blivit lättgängligare tycker du? Mer kommersiell? Paradise Jokkmokk spelas på NRJ.
– Mer kommersiell ... jag vet inte. Jag ser inget egenvärde i att göra smal musik. Ett tag förknippade jag ordet kommersiellt med tråkigt och likriktat, men så är det ju inte riktigt, om man faktiskt öppnar öronen. Det spelas självklart mycket skit på radion, men det görs mycket smal och bakåtsträvande skitmusik också. Det som faktiskt blir störst är alltid det som är unikt och på nått sätt nyskapande. Folk vill höra nya saker.
