WHERE'S THE MUSIC?: Läs om GAFFAs upplevelser under festivalens första dag.
Where's The Musics självklara jämförelse är ju givetvis South By Southwest. Men det är ju som alla jämförelser: något haltande. Lite som att jämföra Jönssonligan med Ocean's Eleven eller Winnerbäck med Springsteen. Allt är ju lite mer och lite större på andra sidan Atlanten. Men tanken är i alla fall ett liknande koncept, konferenser blandat med konserter, en mötesplats för "branschen" och publiken.
I takt med att den svenska musikindustrin växer så är det väl bara naturligt att också denna bransch ska ha sina mötesplatser. Som Bokmässan i Göteborg eller vilken som helst mässa i Älvsjö.
Sedan blir jag lite starstruck när Yung Lean, Sad Boys och Gravity Boys visar sig bo på samma hotell. Japp, äldre herre – OBS: i sammanhanget – låter sig tjusas av betydligt yngre herrar. De ränner in och ut genom hotellets dörrar för att röka – lugn nu, bara tobak av allt att döma. De gör också en fin spelning på Värmekyrkan, en stor murad sak med fantastiska fönster. Och jag vill inte låta som någon mossig kulturhistoriker, men det är fint att de här gamla industrilokalerna fylls av något samtida. Då möter nu. De gamla industriområdena i gamla industristäder är allt som oftast dessa städers vackraste platser. Norrköping är inget undantag. Områdena ligger också ofta vid vattnet, antagligen till följd av industrins behov av vatten som energikälla. Omgivningen och lokalerna på Where's The Music? är verkligen bedövande vackra. Centralt belägna och det är inga längre gångsträckor till spelställena. Idealt. Långt från den traditionella festivalens lervälling, men det är väl så det ska vara när en är på konferens.
Kvällen inleder jag med Nervous Nellie. Bara inledningen på första låten dock, eftersom Dolores Haze lirar nästan samtidigt. Det är skralt med folk på båda spelningarna, den tidiga torsdagskvällen är väl festivalens sämsta speltid. Dolores Haze "noisar" sig genom tillvaron. De lirar på Dynamo, en lite för luftig lokal med lite för högt i tak. Deras bröt hade gjort sig bättre i en sådan där lokal där en något längre individ kan sträcka upp armen och röra taket. Och visst tänker jag på Bikini Kill, men det är kanske bara journalistisk slapphet, och på grund av att det är lite svårt att få grepp om bandet. Musiken har en inneboende energi som inte riktigt kommer till sin rätt under dessa förhållanden. De mer sölande partierna, och de något melodiska gitarrslingorna som ibland bryter igenom, gör sig däremot bra även här.
Maskinen kliver på Flygel-scenen klockan tio. Det är få svenska akter som så konsekvent levererar live. De har en hets insprängd i musiken som alltid väcker publiken. Det är strobe och en bas som brummar så fett att jag börjar må illa. Och Bränner är fortfarande en låt med ett jäkla drag. "Bouncar" fortfarande Luger-checkarna undrar en ju osökt? JOY gör dem också sällskap på scen. Sedan bränner de av den nya lounge-housiga Stora Fötter Stora Skor, därefter drar jag vidare medan Maskinen fortsätter driva publiken till kaos.
Alice Boman gör en "intim" spelning på Hörsalen. Sittspelning. Det är fullt när jag kommer dit, och några ciggförsäljare som pratar så att det läcker in i lokalen. Liksom ... efter tioårsålder så håller en käft när en är på sociala sammankomster som bygger på en överenskommelse om att någon eller några låter och resten håller mun. Jag hinner avnjuta Skiss 8 med sin vackra orgelmatta. Alice Bomans mjuka tilltal blir än svårare att ta sig till när en är uppe i varv till följd av det tajta personliga schemat. En vill ju att allt ska flyta "leant", som rena Toyota-fabriken. Det gör det väl i viss mån, men följden blir att det varken blir hackat eller malet. Jag är splittrad, närvarande med kropp men knappast med knopp. Knoppen är redan på väg till nästa grej, nästa spelning.
Första dagen avslutas med lite XOV (bilden) för egen del. Det har varit en del hajp kring Damian Ardestani. Självaste Lorde kontaktade honom och bad honom vara med på soundtracket till The Hunger Games: Mockingjay Part 1. Han serverar en hipstrig form av nutidens småsuggestiva och elektroniska R&B. Det snackas om The Weeknd, Robyn och James Blake när hans namn kommer på tal. Glöm de två senare, men The Weeknd är en giltig referens. Jag vill verkligen inte skjuta ned XOV, och han klarar sig ju alldeles utmärkt oberoende av vad jag skriver. Men jag förstår verkligen inte vad som är behållningen med detta. Visst har han något, det är slickt och välproddat, väl framfört. Och han är attraktiv i sina svarta kläder, sådana där som skulle kunna vara designade av Daniel Adams-Ray: stilrena och aviga samtidigt. Han kan lika gärna bli stor precis som någon annan. Men texterna är liksom för jäkla pajiga, särskilt i soundtrack-låten Animal. På den nivån att de solkar ned den i alla fall rätt hyfsade musiken.
Idag drar konferensdelen av Where's The Music? igång. Vi återkommer under helgen med fler rapporter, recensioner och bilder.
