x

SPELMUSIK-SPECIAL: här är 10 tokgrymma soundtrack

SPELMUSIK-SPECIAL: här är 10 tokgrymma soundtrack

Spelmusiken hade sina glansdagar under 80- och början på 90-talet och var då ofta mer avancerad än både grafik och dialog. Spel som Castlevania, Metroid, The Legend Of Zelda, Mega Man och Final Fantasy är goda exempel på detta och stack ut för sina episka, atmosfäriska och gripande soundtracks. Bland de mest notoriska kompositörerna hittar vi Kinuyo Yamashita, Hirokazu Tanaka, Koji Kondo, Takashi Tateishi och Nobuo Uematsu. Dessa har varit bidragande till att speltillverkare som Konami, Nintendo, Capcom, Sunsoft och Square är förknippade med spelmusik av rang. Men det finns även en rad spel vars musik inte har fått lika mycket uppmärksamhet som andra. Vår skribent Patrik Svensson listar här 10 tokgrymma soundtrack värda att damma av.

Ninja Gaiden Shadow (Tecmo, Game Boy, 1991)

Kompositör: Hiroyuki Iwatsuki

Ninja Gaiden-franchisen är en av spelvärldens långlivade klassiker och har släppts till i stort sett alla kända konsoler sedan Amiga. I Game Boy-versionen från 1991 intar man åter rollen som den kvicka ninjan Ryu Hayabusa och bekämpar fiender och bossar i en räcka olika skepnader. Vad som skiljer den här portabla varianten från de stationära utgåvorna är dels den korta speltiden på ynka fem banor, och dels att svårighetsgraden är betydligt lägre jämfört med exempelvis Ninja Gaiden 1, 2 och 3 till NES.

Men vad alla släpp på äldre konsoler har gemensamt, som inte de senare Playstation- och Xbox-versionerna ens är i närheten av, är att musiken är helt fantastisk. Snabba, tuffa och melodiska låtar som passar spelens höga tempo. Och Ninja Gaiden Shadow ligger definitivt i framkant. Här får vi på nivå tre dessutom höra en riktigt läcker rendering av storfavoriten Unbreakable Determination från Ninja Gaiden 1, nivå 4-2.

Tre höjdpunkter från Ninja Gaiden Shadow:

 

Journey To Silius (Sunsoft, NES, 1990)

Kompositör: Naoki Kodaka

Vad det här vrålsnygga omslaget lovar i djup och spänning, levererar spelet tiofaldigt i svårighet. Så många gånger som Journey To Silius sista nivå har gjort att handkontrollen fått smaka parkettgolv är det ett under att jag inte skrevs in på något hem för anger management. Laserkanoner kors och tvärs, flygande robotar med oförutsägbara rörelsemönster, förrädiska hopp och – programmerarnas mest sadistiska påhitt – banor som förflyttar sig i spelriktningen.

Journey To Silius är varken ett storymässigt eller visuellt trollbindande spel, men musiken är sannerligen ett mästerverk från den briljante kompositören Naoki Kodaka (som även medverkade i musiken till Batman: The Video Game). Actionpackade, catchiga stycken varvas här med dystopiska Terminator-flörtar och gör huvudkaraktären Jay McCrays korståg för att hämnas sin mördade far uthärdligt.

Tre höjdpunkter från Journey To Silius:

 

Batman: The Video Game (Sunsoft, Game Boy, 1990)

Kompositörer: Nobuyuki Hara, Naoki Kodaka

Det här var det första spelet jag köpte för egna pengar, en underbar sidescroller helt i klass med de ursprungliga NES- och Sega Genesis-versionerna. Ett lir vars musik förvandlade mitt Game Boy till en dåtida MP3-spelare. 

I vanlig ordning ställs Batman här mot Jokern och hans hantlangare. Med sig har han en hel radda typer av specialammunition, vilka gott och väl väger upp för den borttagna närstridsmöjligheten och det frustrerande plattformshoppandet under lirets dryga dussin nivåer. Lägg dessutom till den störtroliga flygbanan längre fram i spelet.

Musiken greppar tag i en direkt i introts medryckande basgångar och isande melodier. Nivålåtarna är inte bara helt underbara, utan visar också Game Boys förmåga att, särskilt på andra leveln, simulera riktigt detaljerade trumarrangemang.

Tre höjdpunkter från Batman: The Video Game:

 

Shatterhand (Jaleco, NES, 1991)

Kompositörer: Iku Mizutani, Hiroyuki Iwatsuki

Det superba actionspelet Shatterhand med den glasögonbärande cyborgsnuten Steve Hermann minns jag som spelet som tog min spelmusikkonsumtion till en helt annan, närmast sjuklig nivå. Hur många nioåringar vet ni som tog sin kassettbandspelare, tejpade fast mikrofonen på TV-apparatens högtalare och spelade in musiken? Tänkte väl det.

Den blott 22 sekunder långa, dock fenomenala introlåten var kassettbandets tio första spår, som sedan följdes av åtskilliga upprepningar av den smått rytmiskt komplexa rockmusiken till Area A, B och G. Tajt, hårdkokt och läckert melodiöst. Ett måste för alla spelmusikfanatiker!

Tre höjdpunkter från Shatterhand:

 

Super Mario Land (Nintendo, Game Boy, 1989)

Kompositör: Hirokazu Tanaka

Världens mest kända stycke spelmusik är det från World 1-1, från Super Mario Bros. (1985). Briljant spel, dock har det ett fruktansvärt monotont och trist soundtrack. Till Super Mario Bros. 2 och 3 lyfte man dock musiken ett rejält snäpp och lyckades skapa ett varierande gäng låtar. Men är det spel som utklassar varje lir med den mustaschprydde rörmokaren, inklusive Super Mario 64, är det Super Mario Land.

Till skillnad mot andra spel i serien utspelar sig detta i Sarasaland, och inte i Svampriket. I stället för att Prinsessan Flugsvamp hamnat i klorna på Kung Koopa, är det en ond rymdvarelse vid namn Tatanga som här lagt vantarna på Prinsessan Daisy.

Trots att vägen till det slutliga befriandet av Daisy är ett rent ut sagt helvetiskt precisionsarbete i plattformshoppande, håller såväl nivåerna som musiken absolut världsklass. Särskilt nivå två – Muda Kingdom!

Tre höjdpunkter från Super Mario Land:

 

Mega Man 6 (Capcom, NES, 1993)

Kompositör: Yuko Takehara

Sex släpp in i Mega Man-franchisen har seriens inbitna spelare inte bara vant sig vid dess stora spelglädje, utan också vid musik av skyhög klass. Soundtracken till Megaman 1, 2 och 3 räknas till spelhistoriens allra bästa och hamnar sällan utanför topp 10-listor. Men den sjätte utgåvan skall inte räknas ut.

Det här var kompositören Yuko Takerharas inkörsport till den blåklädda robotens värld. Takehara var tidigare involverad i den högt aktade SNES-serien Final Fight, men fick senare sitt stora genombrott med Mega Man X. Till den här förbisedda titeln lyckades hon med konsten att skriva ihop uteslutande minnesvärda alster, och som dessutom mäter sig med verk från tidigare lir. Särskilt spåren Blizzard Man och Tomahawk Man.

Tre höjdpunkter från Mega Man 6:

 

Crisis Force (Konami, Famicom, 1991)

Kompositörer: Kenichi Matsubara, Yasuhiko Manno, Jun Chuma

Endast släppt i Japan till Famicom (”NES”) och är en helt hysterisk top-down-shooter utspelad i rymden. Här serveras hisnande fart över detaljerade miljöer, blinkande inslag som orsakar epileptiska anfall, och ett ammunitionstömmande utan liknelse. Från början till slut. Crisis Force anses som ett av de allra bästa spelen i den här genren och visade dessutom upp hyfsat avancerad grafik för sin tid.

Återigen är det mästarna på Konami som stått för musiken, som här för fyrtioelfte gången visar vilken otrolig bredd de besitter. Här bjuds det på såväl speed metal med både raka rör och omskakande rytmik som sanslös 80-talsdoftande elektro. En sann klassiker som tråkigt nog aldrig dök upp i övriga världen.

Tre höjdpunkter från Crisis Force:

 

Bucky O’Hare (Konami, NES, 1992)

Kompositör: Tomoko Sumiyama

Två år innan nästa hardjur beväpnat till tänderna dök upp, nämligen Jazz Jackrabbit, släppte Konami det här ljuvliga, dock löjligt svåra plattformsspelet. Huvudkaraktären Bucky och hans vänners rymdskepp blir plötsligt attackerade av fientliga grodor. Som följd sprids harens hantlangare Blinky, Jenny, Deadeye och Willy ut på en handfull planeter. Bucky ger sig här ut på en, som sagt, frustrerande tuff jakt efter dem.

Trots sin fenomenala spelbarhet och sina käcka karaktärer blev Bucky O’Hare tråkigt nog ett gravt underskattat lir till NES. Soundtracket däremot, den har man minsann listat som ett av de allra starkaste. Här hör man Konamis sedvanligt grymma instrumentregister med mjuka trumljud, heltokigt blippande och svishande svepljud. Diggar man den rockiga musiken till Teenage Mutant Ninja Turtles från 1989 lär riffet till Red Planet sitta kvar i huvudet ett bra tag.

Tre höjdpunkter från Bucky O’Hare:

 

Power Blade (Taito, NES, 1991)

Kompositör: Kinuyo Yamashita

Med Terminator 2: Judgement Day rullande på biograferna kan man lugnt säga att 1991 var året då muskelknuttar i glasögon var något av det hetaste i spelväg. Först kom Power Blade, och ett halvår senare fanns Shatterhand i spelhyllorna.

Likt Steve Hermann i Shatterhand är även NOVA en cyborghybrid med förbryllande egenskaper och skills som gör honom överlägsen allt som står i hans väg. Utrustad med boomerang som kan pimpas upp till ett massförstörelsevapen, styr man denna dödsmaskin genom sex olika sektorer för att till slut förgöra Master Computer. Till skillnad mot uppföljaren, Power Blade 2, suger här inte musiken, och är likt Shatterhands låtar stenhårda som Arnold Schwarzeneggers biceps.

Tre höjdpunkter från Power Blade:

 

Darkwing Duck (Capcom, NES, 1992)

Kompositör: Yasuaki Fujita

Spontana ersättningssköp är inte att rekommendera. För en halvtimme in i plattformsäventyret Darkwing Duck och alla banor provspelade, utbrast jag helt förtvivlat: Varför väntade jag inte tills de fått in spelet jag egentligen ville ha? Double Dragon! Som om inte det var nog slarvades kvittot bort. Och kassören på Lek-Anders var inte den som köpte en åttaårings bedjande rådjursögon. 

Att behöva leva med det här fullt dugliga men groteskt svåra liret gjorde att livet för ett tag föll i spillror. Spelet har egentligen inga vidare flaws vad gäller det allra viktigaste: kontrollen. Att manövrera den förklädda ankan genom St. Canards sju områden går som en dans. Dock är banorna ibland orimligt långa. Tillsammans med ett närmast skoningslöst antal fiender, som gärna rusar fram mitt under långa hopp mellan hustak och över spikmattor, river man håret av sig i tid och otid. 

På grund av frustration av bibliskt mått varvades sidescrollern Darkwing Duck aldrig. Tio år senare provade jag igen, men blev åter kapad vid hälsenorna av den omöjliga kloaknivån. Musiken är dock i högsta grad minnesvärd och bjuder på jazz- och bluesinfluenser av svängigaste sort. Lyssna bara på basslingan till stadsbanan Wolfduck’s City!

Tre höjdpunkter från Darkwing Duck:

Gillar du spelmusik? Då rekommenderar jag varmt att browsa runt i WiiGuys 8BitStereo:s YouTube-kanal. Där finns en kolossal samling finfina stereoversioner av såvål välkända som obskyra spel. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA