x

Sveriges bästa festivalbokningar 2017 – plats 5 till 1

Sveriges bästa festivalbokningar 2017 – plats 5 till 1

Sommarens festivaler kryper sig allt närmare. I den här listan har vi samlat de mest intressanta akterna i Sverige i år.

KOLLA IN PLATS 13 - 6

5. Underworld

21 år. Så längesedan var det Underworld gjorde Sverige sist. Då, 1996, på Lollipop-festivalen i Stockholm och nu är det alltså dags igen att åter stifta bekantskap med denna urbrittiska progressiva house så som den bör upplevas: live och öronbedövat pumpande. Och visst är det löjligt passande att det hela sker i svallvågorna efter Trainspotting 2. Born slippy, still slippy. Åren har gått, men den numera stiligt gråhåriga Karl Hyde står fortfarande i fronten – på en piedestal eller liknande – och flower power-dansar sig in i groovet. Det här blir en ytterst unik konsert på en helt ny festival. 1996. 2017.

Spelar på: Department

4. Young Thug

Någonting säger oss att Young Thug kommer bli det här årets Stormzy. Japp, det finns ett pre och ett post Stormzy när vi snackar Way Out West och det är inte så konstigt. Det han gjorde 2016 går inte att förklara i ord om man inte vill slänga sig med utnötta ord som ”eufori” och ”kaos”. Young Thug sysslar inte med grime, men han är en jävel på att röja i skiten och ta fram de där djuriska vibbarna vi alla försöker stänga inom oss. Under hans spelning på ett grådaskigt Roskilde stod publiken som huvudrollsinnehavaren lika mycket för festen. Hajpen var total och det lär ju inte bli mindre hajp när den här hiphoppens nya omslagspojke visar upp sig i Slottsskogen. Och precis som i fallet Stormzy hoppas vi att den mörka tältscenen står som värd.

Spelar på: Way Out West

3. Ellie Goulding

Få superartister har som Ellie Goulding förmågan att stå på de absolut största scenerna och ändå förmedla en sådan intimitet att det känns som att hon spelar i ditt vardagsrum. Det är förmodligen därför den här brittiskan har slagit igenom. Det finns något högst ärligt och innerligt i allt hon tar sig för och sånt smittar av sig. Det klaraste beviset var när hon under 2015 års Way Out West frälste i alla fall halva Slottsskogen (det vill säga alla som var på plats framför scenen). Förhoppningsvis är Bråvalla-publiken på exakt samma humör.

Spelar på: Bråvalla Festival

2. Crystal Castles

Ikoniska Alice Glass må ha lämnat bandet, men du bör ej sörja i onödan för Crystal Castles är minst lika tungt, aggressivt, tilldragande och frånstötande som alltid. GAFFAs Alex Pettersson gick så långt att han delade ut full pott till gruppens senaste fullängdare Amnesty (I). Ett album som är råare och mer utsvävande än sina föregångare. Om detta innebär att duon går in i en än råare roll live är din uppgift att upptäcka. Hur som gör sig det här rovdjuret till rejvkonstellation åter sig redo att riva sönder Rasslebygden till total oigenkännlighet.

Spelar på: Emmabodafestivalen

FÖRSTA PLATS:

Frank Ocean / Lana Del Rey – De chosefria charmörerna

Helt plötsligt börjar det brinna bakom Frank Ocean. Men det handlar inte om något maffigt, spektakulärt pyrotekniskt Rammstein-runkande. Nej, det är snarare någon form av subtil eldsvåda vi beskådar på den stora skärmen, och det är fullkomligt tillräckligt för att ge den där lilla detaljen som behövs, det ögonblicket som etsar sig fast i minnet. Frank Oceans spelning på Bråvalla 2013 kanske inte lockade till sig den största publiken, men det var helt utan konkurrens det vackraste som hände på det där Norrköpingsfältet under festivalens första andetag. Här hade vi en artist som med små små gester delade ut en stor stor upplevelse. Väldigt få artister har den förmågan att kunna få vilken person som helst – från spinkigt indiepop-snöre till köttigt thrash metal-monster – att helt smältas ner under ett framträdande där det egentligen inte händer så mycket. Det är som att läsa en bok utan egentlig handling. Men det som fäster sig är detaljerna, hantverket, det subtila. Ibland är konst just konstlat. I Frank Oceans värld faller allt sig helt naturligt. Du kommer förstå i Slottsskogen.

I podden Hemma Hos Strage pratar Josh Tillman, aka Father John Misty, sig mer än varm om Lana Del Rey som han har haft lyckan att lära känna. Han tycker det är förfärligt att hon anses vara cynisk och fejk. ”Lana is a fucking genius, a melodic genius, a lyrical genius” bedyrar han. Fredrik Strage håller helt och hållet med: ”You kind of preaching for the choir here”. Och dessa två herrar är knappast ensamma om att ha förstått storheten i singer-songwritern från New York. Hennes sätt att bygga upp ödesmättad och cineastisk musik är rent ut sagt unik, trots att grunden hämtas ur ett american dream-anpassat 60-tal. På detta en tung filt av drömsk ljudvägg, dagens maskinpark till sound och så den där rösten.

När Lana Del Rey för ut sin musik live låter hon allt vara Laissez faire. Det är en obrydd artist vi ser, helt bekväm i sig själv och vad hon vill förmedla. En slacker placerad mitt i ett 2010-tal. Provocerande kan tyckas, men den här anti-hjältinna-vibben är precis så avväpnande som det ska vara. Ge dig hän, chilla lite. Lana Del Rey unnar dig det.

Och i det möts dessa två giganter. För även om de inte verkar inom samma genre står båda för en chosefri liveupplevelse som kan jämföras med hypnos. Därför ska de också dela på förstaplatsen över sommarens bästa bokningar. Och Way Out West har återigen kammat hem jackpot.

Spelar på: Way Out West

Franks Favoriter (Låtarna han lär lira):

Thinkin' Bout You – Förstasingeln från albumet Channel Orange. En minimalistisk R&B-dänga om ånger och hjärtekross med förlösningsraden: ”Or do you not think so far ahead? 'Cause I been thinkin' bout forever”.

Novacane – Debutsingeln från mixtapet Nostalgia, Ultra. Låten handlar om en ung kvinnlig tandläkarstudent som drar in pengar via porr samtidigt som hon bedövar sig med droger hon har tillgång till genom sina studier.

Pyramids – Andrasingeln från Channel Orange. Låten, som bland annat bär på ett gitarrsolo av John Mayer, handlar om en torsk som förälskar sig i en av sina klienter.

Lanas Lågoddsare (Låtarna hon lär lira):

Video Games – singel från albumet Born To Die (2012). Det här är en barockig pop-ballad om en person som, trots att hon ständigt ignoreras av sin närmaste, fortsätter att älska honom förbehållslöst.

Blue Jeans – Även denna kommer från hennes andra album Born To Die. En ballad med tydliga hiphop-influenser och likt ovanstående låt lämnar den ett starkt vemod efter sig. "You went out every night / And baby, that's alright”.

Brooklyn Baby – Har sitt hem i albumet Ultraviolence från 2014. Lana Del Rey driver här friskt med New Yorks hipsterkultur genom att rada upp kliché på kliché. "I've got feathers in my hair / I get down to beat poetry".

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA