x

"Jag är så trött på all jävla barnmusik som vi matas med hela tiden"

"Jag är så trött på all jävla barnmusik som vi matas med hela tiden"

Det har hänt mycket i Herbert Munkhammars liv de senaste tre åren; han har gift sig, arbetat fram sin första skiva som soloartist och blivit far. Det sistnämnda har varit omvälvande.

– Vi bodde en månad på sjukhus för att vår son föddes med en missbildning i matstrupen och behövde opereras. Det var en tuff tid. Men också fin. Vi hade någon som kom varje dag, helt fascinerande, jag hade inte varit på sjukhus på ett sådant sätt innan. Det var makalöst att få vara i någon sorts ”riktig” verklighet, få riktiga besked. Inte ”du har filerna på fredag”, ”ah … troligt”. Det här handlade om någon annans bästa, vårdpersonal som månar om en patiens bästa. I branschen jag verkat i har det alltid handlat om ”vad är bäst för mig, vad kan du göra för mig”.

Att få barn har också testat Herberts reaktionsmönster. Fått honom att bejaka vilka känslor han ska ge utrymme och inte.

– Jag har levt så jävla dampigt. Haft en rastlös själ. Fått tampas med det jämt. Nu har jag landat på många sätt, trivs enormt med min tillvaro. Sen kokar det ändå hela tiden i huvudet, haha. Jag har extremt lätt för att gå upp i känslor, jag kan ätas upp av ganska små saker, det är sådant jag tränat på i terapi, att vara mer selektiv, skala av saker som inte är någon fara. Att välja hur jag hanterar en situation som är jobbig.

Terapi har varit en avgörande hjälp till utveckling för Herbert, något han också rekommenderar.

– Analysen varför det blir som det blir, folk är ofta helt ointresserade av det, av sina egna beteenden. Vi har en kultur där man pratar om att ”jag är så här, take it or leave it” men det är för mig en helt ointressant hållning till sig själv och sin egen personliga utveckling. ”Här är jag och mina diagnoser, det får du bara ta” – jaha, fast jag är inte intresserad av att ta det. Alla bara är sina varumärken och sina narcissistiska … solfjädrar av diagnoser. Det är lite tjatigt och infantilt. Det vore fint om folk i större utsträckning tog tag i grejer och gick i terapi. Framför allt vi män. Det är mycket män som faller bort i mitt liv där man märker att det inte sker någon förändring. Vi blir självupptagna och glömmer bort att se och vara snälla mot varandra.

Förstånd, rättvisa, måttfullhet och mod

Herberts frispråkighet går igen på nya skivan, ett projekt han beskriver som det jobbigaste men bästa han gjort. Han har valt ämnen som han inte tidigare berört, säger sådant som han inte trodde att han skulle få sagt: om kärlek, svartsjuka, girighet, syskonrelationer, sexuella övergrepp, samhällsklimatet där högerextrema makter fått fäste. Likt en grekisk filosof verkar han också vilja damma av kardinaldygderna: förstånd, rättvisa, måttfullhet och mod. Allt det mänskligheten lider brist på idag.

– Idén med albumet har varit att det måste kännas, det måste slå an en nerv. Det är min erfarenhet, att när det kostar någonting, inte känns helt smärtfritt, då blir det som bäst. Jag har varit mycket mer ”punkig”, inte för att skivan har något med punk att göra, men jag är bara så trött på allt som inte är på riktigt, all jävla barnmusik som vi matas med hela tiden, det är vidrigt.

Titelspåret Vulkanen beskriver han som den känslomässiga frigörelsen, en eruption av känslor, som gav inspiration till hela albumets innebörd.

– Vulkanen, att man vandrar på kanten av den, det är det livet går ut på för mig. Att göra det risktagandet. Metaforen, risken att trilla i, det kan vara att träffa någon och bli kär, alla vågar inte det med risk för att bli sårad. Eller att skaffa barn med risken för att få ett sjukt barn eller att barnet dör, men om man inte tar de där riskerna blir det ett ganska tråkigt liv utan känslomässig utdelning. Det här att gapa efter så mycket, som jag också kommer ifrån, trycka in hamburgare i ansiktet bildligt talat, att vilja ha mer. Jag har levt väldigt mycket så, konsumerat … allt. Till att istället börja se vad som är viktigt, hittat känslomässig utdelning i annat.

Och i det också vara beredd på att ta ansvar för de känslorna som kommer? Våga simma i det?

– Ja precis, men många är inte beredda på det. Det är för jobbigt, det kan bli en för stor crash, därför når man inte dit. Att trilla ner i vulkanen, det är ju det terapin handlar om också, att rannsaka sig själv. Börja gråta för första gången. Se var man hamnar.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA