Narrativet i Adrianne Lenkers sånger har på ett eller annat sätt alltid behandlat minnen från hennes bohemiska barndom, präglat av att födas in i en märklig religiös sekt i Indianapolis för att sedan flytta omkring till nya boenden innan hon och hennes syskon ens hunnit lära sig hitta i grannskapet runt det föregående. När de slutligen rotade sig i Minnesota var hon i åttaårsåldern och familjelivet – som dittills aldrig hade inkluderat julfirande – antog en aning mer traditionell form. Eller nåt.

– När jag var liten brukade vi gå ut bland majsfälten sent på kvällarna med min pappa och spana efter UFO:n, vi väntade alltid på att rymdvarelser skulle anlända när vi blickade upp mot himlen. Allt var på allvar och helt naturligt, inte alls som påhittat. Vi var helt säkra på att de redan var här och att jordens undergång bara väntade runt hörnet, säger 27-åringen med ett förläget skratt.

– Sedan när jag blev äldre blev jag jätteskraj varje gång vi gick dit ut och började fundera över om något nu verkligen dök upp, om vi fick kontakt eller hittade något. Vad skulle vi göra då?, minns hon tillbaka och det är inte svårt att föreställa sig den där oroliga lilla flickan ute på natten under stjärnhimlen, fylld av lika delar förväntan och fruktan.

Satte ned foten

Lenkers tillvaro i unga år fortsatte att gå utanför ramarna för vad som kan anses vara vedertaget. Som tioåring skrev hon egna låtar och efter föräldrarnas skilsmässa när hon var tolv styrde fadern henne allt mer mot musiken. Istället för att gå i high school försågs hon som 14-åring med två privatlärare så att all tid kunde ägnas åt en full satsning på att bli tonårsstjärna. Efter ett par år fick hon nog av allt och satte ned foten.

– En del av mig själv ville skydda mig. Istället för berömmelse och hajp behövde jag upptäcka mig själv och låta min egen själ få växa. Läka en del sår från min uppväxt. Spela och öva utan att det fick konsekvenser för omgivningen. Att jag så ung gav mig själv den tiden känns väldigt speciellt.

Om du blickar tillbaka, har karriären idag utvecklat sig i den riktning du önskade?

– Ja, faktiskt. När jag hade sagt stopp ville jag att inlärning skulle vara mitt yrke. Att få koncentrera mig fullt ut på skapandet gav mig en grund att stå på när jag så småningom bildade bandet och började turnera. Om jag hade mött världen som 17-åring hade jag knappast varit lika rustad för det eller haft samma självkännedom.

Bandledare Lenker har alltjämt fullt ut kommandot över allt som anbelangar henne, vare sig det handlar om att komponera sånger intelligentare än någon annans någonsin eller det som rör bandets affärer.

– Jag vill förstå hur systemet fungerar så att vi kan hitta våra egna stigar framåt istället för de som alla andra trampat upp. Vår karriär kanske inte är ämnad att se ut som alla andras?

”Inte som alla andras”. Det om något låter som Adrianne Lenkers eget livsmotto. Hon som inte räds att lyssna till sitt inre jag, men ej heller att ta nya intryck utifrån. Lite som flickan som en gång väntade på UFO:n ute bland majsfälten.

– När jag tänker tillbaka på min rädsla då, inser jag nu att sanningen är ännu mer skrämmande. Tanken på att de inte skulle söka kontakt eller landa på Jorden eftersom vår tillvaro är alldeles för fientlig och toxisk. Eller att vi missade chansen att kommunicera med en högre intelligens bara för att vi förgiftat oss själva.

Vem? Indiekvartett bestående av Adrianne Lenker, Buck Meek, James Krivchenia och Max Oleartchik. Krivchenia var ursprungligen ljudtekniker vid inspelningarna av Masterpiece innan han antog rollen som trummis.

Vad? Släpper i maj 2019 sin tredje fullängdare U.F.O.F. efter de tidigare kritikerrosade Masterpiece (2016) och Capacity (2017).

Var? Gruppen tog så sakteliga sin form när Lenker och Meek träffades av en slump 2012 samma dag som hon som nyinflyttad anlänt till Brooklyn. Utanför en närbutik kände de plötsligt igen varandra från Berklee College i Boston där deras vägar tillfälligt korsats. Duon utforskade New York tillsammans samtidigt som de började skriva låtar.