x

FACIT: Här är aprils 20 bästa skivor

FACIT: Här är aprils 20 bästa skivor

En ny fin tradition har tagit vid på GAFFA.se. Vid varje månadsslut går vi igenom vilka album och EP:s som har släppts och fokuserar på de 20 bästa. Rankat och klart – här är april månads bästa releaser:

20. Cristina Quesada – Think I Heard A Rumour

Att Think I Heard A Rumour, spanjorskan Cristina Quesadas andra fullängdare, släpptes exakt i samma sekund som våren 2019 slog ut i full blom är en händelse som ser ut som en tanke.

Med Think I Heard A Rumour har nämligen Quesada och hennes musikaliske partner Joe Moore (The Perfect Kiss, The Yearning) skapat ett perfekt soundtrack till isglasslickande, nyförälskelser, promenader under prunkande körsbärsträd och alla andra underbara saker som traditionellt hör april-juni till. - Johan Jacobsson Franzén

19. Anderson .Paak – Ventura

Till skillnad från höstens albumsläpp Oxnard, frångår Ventura inte det funkiga signatursound som förde Anderson .Paak in i rampljuset från första början. Här dyker Paak snarare ännu djupare ner i funken än tidigare. Ventura är ett säkert kort. Anderson .Paak gör det som han är bäst på och gör det bra. - Morgan Storesund Skarin

18. Jenny Wilson – Trauma

Trauma har Jenny Wilson låtit sig inspireras av allt från Bernard Hermann, Philip Glass, Zbigniew Preisner till Kraftwerk. I ett samarbete med Hans Ek, som skrivit arrangemangen för Norrköpings Symfoniorkester – som medverkar på hela plattan – samt dirigerat, och Johannes Berglund, som är medproducent, har hennes musik fått ta helt nya vägar.

17. Agent Side Grinder – A/X

Det finns en suggestiv och tilltalande primitiv stämning i Decompression som jag gärna upplevt mer av och det finns en effektiv monotoni i sex minuter långa Allisin Sane (No 2) som gärna fått dunka på ännu längre. Effektfulla acid-knorrar, en yster saxofon och generöst med pulserande basgångar är andra ingredienser som hamnar på pluskontot. - Kristofer Hadodo

16. Josefin Öhrn + The Liberation – Sacred Dreams

Josefin Öhrn flyttade till London och bytte ut nästan hela svenska manskapet till ett brittiskt dito, och passade samtidigt på att göra en del uppdateringar i sin psykedeliska flumrock. Andra halvan av albumet innehåller flera låtar, där arrangemangen låter nästan plankade från Spiritualizeds debutalbum, vilket i och för sig vare sig är fel eller konstigt – jobbar man i psychrockgenren är det närmast omöjligt att inte påverkas av musikgeniet Jason Pierce. - Janne Hallman

15. Kevin Morby – Oh My God

Kevin Morby har på sina tidigare album dels både berört andliga teman, om än på ett ganska sublimt sätt, och dels låtit teman komma tillbaka i olika låtar, som en påminnelse, som en referens. Nu tar han dessa båda företeelser till sin spets och gör ett konceptalbum med Gudstema, om än inte nödvändigtvis religiöst. Snarare en reflektion över hur Gud finns överallt omkring oss, i språkbruk, i symbolik. - Magnus Sjöberg

14. Drugdealer – Raw Honey

Den andra given från Michael Collins som Drugdealer bjuder på en fin skara popsånger. Det är skevt, mjukt, varmt – och samtidiga nostalgiskt. Det är 60-tal, Roy Orbison, Mamas And The Papas, spaghettiwestern, mysblås och pasteller. Dessutom gästar en av vårens starkaste artister Weyes Blood. Ett album perfekt för din helgfrukost!

13. Lee Fields & The Expressions – It Rains Love

Med låtar som Two Faces, Blessed With The Best och gospeln God Is Real har Fields åstadkommit ett av årets finaste album så här långt. Fields är den typen av soulsångare som inte längre tillverkas. - Fredrik Langrath

12. Bibio – Ribbons

Är du en av de som gladeligen svalde hans tidigare verk Ambivalence Avenue och Mind Bokeh kommer du känna igen dig. Det är lite sådär lagom spretigt för att det inte ska sluta i en bekväm lägereldshistoria. Bibio blandar naiva och 70-talsvarma spår (The Art Of Living) med lo-fi:ig porrfunk (Before) och vi tilldelas en stor portion helt instrumentala passager. En orgie av stråkar och akustiska gitarrer. - Daniel Horn

11. Kornél Kovács – Stockholm Marathon

Till sin hjälp har Kovács plockat in Rebecca & Fiona för att sjunga på ett antal spår. Det gör att skivan tämligen automatiskt får en viss popriktning. Visst är singlarna Rocks och Marathon grundade i housen, men de bär popmelodier och hitsäkrade, catchy refränger. Typ. Det är en mix som Kovács, vid producentrodret, behärskar alldeles utmärkt – även om det i sig inte är spännande på något nyskapande sätt utan mest skapar ett sug att dansa. - Jonathan Eklund

10. Sunn O))) – Life Metal

Det låter annorlunda, det är fortfarande Sunn 0))) med sina nedstämda och överstyrda gitarr-drones som hänger tungt som regnmoln i luften och låter toner ringa ut i evighet, men det känns ändå ljusare, råare och på ett sätt vackrare. Det är ett varmare, brunare ljud för att använda Eddie Van Halens egen förklaring till sitt gitarrljud, och det passar bandet perfekt. Och tillsammans med Hildur Gudnadottir på sång och cello och Anthony Pateras på orgel har de skapat en fantastisk och spännande platta. - Mathias Skeppstedt

9. Numenorean – Adore

Kanadensiska Numenorean har jämförts med band som franska Alcest och landsmännen i Wolves In The Throne Room. Och visst finns här en del "shoegazing black metal" som hos Wolves ... men också tunga drag av rånorsk svartmetall och även brittisk metalcore, tänk Devil Sold His Soul. - Amelie Schenström

8. The Tallest Man On Earth – I Love You. It's A Fever Dream

Aldrig har Matsson låtit så lik Bob Dylan som på det nya albumet. Den raspiga, trötta men också outtröttliga rösten i kombination med det lena perfekt tajmade munspelet på plattans tredje spår There’s A Girl är slående likt något som även Dylan skulle kunna ha i sin repertoar. Kanske är det vid det här laget j*vligt tröttsamt att bli jämförd med en självupptagen gammal gubbstrutt som vänder ryggen från publiken på sina konserter, men Dylan är trots allt en legendar och det är uppenbart att Matsson är på väg åt legendar-hållet han med. – Alexandra Lovén

7. Grand Magus – Wolf God

Skapat ur diverse jamsektioner känns Wolf God som en självklar arvtagare till mästerverket Iron Will (2005). Musiken har inte bara fått sig en välbehövlig vitamindos utan den atmosfär trion får till live verkar ha sipprat in i skivans nervsystem. Med sina sköna Candlemass-vibbar och sitt skamlösa flörtande med Black Sabbath blir den gradvis tempostegrande musiken bara bättre för varje genomlyssning. – Cecilia Wemgård

6. Gods Forsaken – Smell Of Death

Anders Biazzis gitarrhantverk är ett mellanting mellan en splitterbomb och en motorsågskedja. Det fläskiga smattret från Brynjar Helgetuns trummor trycker den kompakta ljudvågen framåt samtidigt som Jonny Petterssons raspande vrålsång ger en gåshud av lycka. – Cecilia Wemgård

5. Weyes Blood – Titanic Rising

Terrence Malicks drömlika tagningar möter Roy Anderssons meningsfullt meningslösa vardagscener. Ett inte särklit färgglatt album när det gäller omfånget som slår en med oberäkneligt nyanserade känslor om allt från världens undergång till förälskelsens kraft.

Snart sagt allt Natalie Mering sjunger låter älskvärt, vid en fjärde fullängdare är rösten alltså inget förvånande i sig. Häpen blir man ändå över hennes fräsha textförfattande. Man må ha kommit hit för barockdetaljerna som kännetecknar Weyes Blood som vrider och tänjer på dem på ett nytt sätt, men det som får en att komma tillbaka är nog de oändliga humoristiska ordlekarna om Titanic. - Jonathan Sindihebura

4. Johanna Knutsson – Tollarp Transmissions

Jag har aldrig varit i den skånska tätorten Tollarp. Ärligt talat vet jag knappt ens var den ligger. Ändå tror jag mig ha vissa insikter i hur det kan vara att växa upp där. Anledningen till detta sistnämnda är Johanna Knutssons Tollarp Transmissions.

Den här fullängdsdebuten är nämligen dels en djupt personlig självbiografi, dels en nästan psykogeografisk platsbeskrivning – de sublima ambient techno/Claude Debussy-minnande ljuden, melodierna och rytmerna på den både beskriver och speglar Johannas barndom i Tollarp. - Johan Jacobsson Franzén

(Skivan finns dessvärre inte på Spotify)

3. Tr/st – The Destroyer - 1

Det har gått fem år sedan senaste albumet Joyland släpptes men nu är Robert Alfons äntligen tillbaka med mer Tr/st. Som titeln antyder är det också bara första delen, nästa halva av albumet dyker upp i höst. Då ska det vara mer piano, mer rent. Nu är det fortfarande mörk elektronisk popmusik, men som ändå spänner rejält. Från den rena poppiga Gone till det karga, närmast industriella Poorly Coward. Tr/st är ett perfekt steg ut i det okända, lite mer mörka, för folk som redan gillar Robyn eller Purity Ring.

2. Månegarm – Forndalarsagor

Det verkar bli vikingens år i år då Månegarm är långt ifrån det enda svenska metalbandet att släppa musik som besjunger svenskarnas förfäder. Det som skiljer detta Norrtäljegäng från mängden är att de funnit sin väg åter till det svenska språket. En välkommen överraskning till detta temaalbum där paganistiska sagor som verkat i skymundan äntligen får sin rätta plats i rampljuset. - Cecilia Wemgård

1. Daniel Norgren – Wooh Dang

Pinaler flyttas, det görs plats för konsert; inuti ladan, på loftet eller i den gamla byskolan. Likväl görs det plats i våra hjärtan, för Norgren förmedlar ett förälskat uppvaknande. Känslan av att det spritter i kroppen av liv, ett liv som man väntat på men kanske inte vågat tro på. Albumet är berättartekniskt briljant, känslor stegras, transformeras. Katarsiseffekten blir ett slags helande. – Veronica Larsen


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA