x

VÄRLDENS BÄSTA LÅT: Smärta, uppbrott och kokain

VÄRLDENS BÄSTA LÅT: Smärta, uppbrott och kokain

GAFFAs Mathias Skeppstedt skriver om en desperat och rå låt som skapades av en ashög Greg Dulli mitt i natten.

Det är 16 november 1998, jag bor i Minneapolis USA och jag ska för första gången se The Afghan Whigs live. Sen dess har har jag sett Greg Dulli i alla hans olika konstellationer troligtvis 10-15 gånger, men aldrig lika bra som den där första gången. När förbandet som sista låt spelar Papa Was A Rolling Stone av The Temptations händer något av det coolaste och bästa jag sett på en scen. Halvvägs in i låten kommer The Afghan Whigs basist John Curley in och börjar lira, förbandets basist lämnar scenen, och en efter en byts bandet ut utan att låten stannar eller slutar. Till slut är det The Afghan Whigs som står där och levererar Papa Was A Rolling Stone och konserten bara fortsätter som att ingenting hänt. Grunden till det här lades redan 1993 med albumet Gentlemen då Greg Dulli tog över låtskrivandet och släppte grunge-sargen.

Från att ha legat på Sub Pop tillsammans med Nirvana, Mudhoney och Soundgarden och spelat sin egen speciella version av flanellgrunge skrev bandet på för Elektra och lät soul, R&B och funk blomma ut fullt tillsammans med deras smutsiga rock'n'roll. Resultatet var Gentlemen, ett mästerverk som inte har en dålig minut och är helt och hållet uppbyggt som en film. Som fjärde låt på sida A ligger Debonair, kanske Whigs bästa låt och en låt som Dulli – efter att bandet hade splittrats – vägrade spela med sin nya grupp The Twilight Singers.

Ta det som en pojke

"This ain't about regret
My conscience can't be found
This time I won't repent
Somebody's going down"

Greg Dulli hade precis kommit från ett kraschat förhållande, de hade båda två varit otrogna och det var inget vackert uppbrott. Greg var arg och sårad men kunde samtidigt se hur orättvis han var och hur mycket som var hans fel. Gentlemen blev en skiva som analyserade hela förhållandet och uppbrottet men som framför allt fokuserade på en sårad mans ilska och felriktade skuld. Det är en mörk och osmickrande bild Dulli ger av sig själv och Debonair är toppen av uppbrottet. Dulli vill inte förlåta eller bli förlåten, han vill förstöra, han väljer ilska framför kyssar ("This time the anger's better then the kiss") och han vill inte ta det som en vuxen man. Dulli väljer att agera och reagera som en pojke och i slutet av sången beskriver han sig som ett monster. Och allt detta utspelas till en av de svängigaste och sexigaste låtar Greg skrivit.

– I really liked the riff to the Jackson 5's I Want You Back, and I had become a big fan of Twin Peaks. Debonair was my attempt to marry the riff from I Want You Back to the chord progression of the Twin Peaks intro, berättar Dulli långt senare till Spin Magazine.

Riffet spelas som en bortglömd funklåt med handklapp rakt från gospeln och John Curleys bas vandrar igenom låten medan trummorna får släppa loss och tillsammans skapar de ett otroligt sväng som Dulli kan vräka ut sin svärta och ilska över. Och om just sången känns extra rå och naken så finns det en anledning till det.

Greg hade efter uppbrottet gått från festknarkande till mer av en vana. Till det så festade bandet lite för mycket och när de väl gick in i Ardent Studios i Memphis hade det inte riktigt blivit ett problem än, men grunden var lagd. Greg hade bestämt sig för att producera skivan själv och hans perfektionism ledde till tolvtimmarsdagar och bandet behövde en paus. De hyrde en limousin och drog till ett casino i Mississippi för att släppa loss. När de kommer hem på natten har en kvinna följt med Greg och även om han flyger ganska högt på kokain och alkohol bestämmer han sig för att imponera på sitt sällskap och lägger sången på plattan. I vanliga fall sjunger en sångare en låt om dagen i studion för att spara rösten och få till så bra tagning som möjligt. Men i sitt stenhöga tillstånd drar Greg igenom sex låtar den natten och även om tonerna inte alltid nås eller tagningarna på något sätt är perfekta finns råheten, desperationen och den råa nerv Dulli är ute efter och tagningarna, allihopa första tagningar, är de som hamnar på skivan. Givetvis är Debonair en av dem.

Den kontroversiella frontmannen

"This ain't about regret
It's when I tell the truth
Tonight I go to hell
For what I've done to you
This ain't about regret"

Greg Dulli har alltid varit en kontroversiell frontman, hans nonchalans och ”manliga” framtoning har alltid skavt mot hans utlämnade och alltför ärliga texter. På scen brukade han ha ett specialgjort mickstativ som hade ett askfat och en drinkhållare inbyggt och han flörtade mer än ofta med kvinnor i publiken samtidigt som han i sina sånger slet upp sitt hjärta och blottade alla sina tillkortakommanden. Låten Debonair är som en perfekt symbol för hela den bilden. Musiken och sättet Dulli sjunger på passar perfekt till bilden som Greg förmedlar på scenen medan texten talar sitt eget språk, och däri någonstans ligger låtens och hela bandets storhet. Att samtidigt som man blottar sig får till ett sådant sjujävla sväng och en så dansant nästan dansvänlig partydänga bland all smärta och elände är varken lätt eller nåt som många ger sig på.

LÄS FLER "VÄRLDENS BÄSTA LÅT"-ARTIKLAR HÄR


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA