x

Väl medveten om den obekväma sanningen

Väl medveten om den obekväma sanningen

Även om det helt saknas politik i Caribous musik så brinner Dan Snaith enormt för samtidens största frågor. Med GAFFA pratar han om hur allas naiva självbelåtenhet nu plötsligt utmanas.

Och Dan Snaith ska kalla sig kanadensare. Som inte ens känner till att hans hemland tagit guld i junior-VM i ishockey.

– Helt galet, egentligen, att jag hade noll koll på det! utbrister Snaith i telefon från London. Men sanningen att säga har jag tappat det där sedan jag flyttade till England där ingen egentligen bryr sig. Hade jag bott kvar i Kanada hade det varit otänkbart att jag skulle vara ovetandes. Däremot har min åttaåriga dotter fått för sig att hon ska lära sig åka skridskor, vi har nämligen en isbana nära där vi bor, vilket inte är vanligt här. Särskilt inte i jämförelse med Kanada eller Sverige. Jag hävdar inte att jag är en bra skridskoåkare, men jag tillbringade hundratals timmar på den igenfrusna dammen bakom vårt hus och jag blir så nostalgisk när jag går med henne till rinken. Jag riktigt njuter av det.

Det är ju ofta lite så. Man återupplever sin egen barndom genom sina barn, på något vis. Samtidigt har tiderna förändrats sedan vår generations uppväxt, inte enbart den tekniska utvecklingen. Klimatförändringar, politiska maktspel, hot om krig och annat elände som ständigt dominerar nyhetssändningar och digitala flöden och skapar oro inom oss.

– En sak jag funderat över som saknas i min musik är att den inte uttryckligen är politisk. Jag oroar mig förstås över samma saker som andra människor, främst klimatet men också det politiska klimatet. Vår uppväxt omgärdades av känslan att framåtskridandet bara skulle fortsätta. Även om vi fick leva med ett eller annat problem skulle saker och ting gradvis förbättras och vi skulle inte behöva uppleva ett globalt krig igen. De sista fem åren har allas naiva självbelåtenhet plötsligt utmanats. Vår uppåtgående kurva är inte evighetslång. Så ja, jag oroar mig till viss grad. Samtidigt stångas vi med problem till vilka det inte finns några tillfredsställande svar.

“Jag har inga bra ursäkter”

Nej, det är ju just det. Vi vet i mångt och mycket vad vi behöver göra – eller sluta göra – men hur kokar vi ned det till konkreta åtgärder utan att hela vår vardag rasar ihop? Hur kan en artist med hela jordklotet som arbetsfält fortsätta vara artist och ändå begränsa sitt ekologiska fotavtryck?

Artisteriet är inte oproblematiskt. Caribou är i startgroparna med att bege sig ut på en stor världsturné och en ny skiva innebär nya koldioxidutsläpp när folk streamar den via sina nyproducerade telefoner eller när ett fysiskt exemplar tillverkas för försäljning till fansen. Utan att gå in på hur menar Snaith, som själv vurmar hårt för miljöfrågor, att han gjort det lilla han kan för att minimera skivans avtryck.

Men …

– Under turnén kommer vi fortfarande att flyga jorden runt till festivaler och jag har inga bra ursäkter, erkänner han utan omsvep. Precis som folk i allmänhet inte kan koppla bort sig helt från problemet kan inte heller jag säga att jag inte är en del av det. Forskning har faktiskt påvisat att festivalers fotavtryck är rätt stora eftersom en stor mängd människor reser till platsen för att se artister.

Samvetet gnager hos 41-åringen, samtidigt som han också känner ansvar gentemot folk i den närmaste kretsen.

– Själv är jag hyfsat komfortabel med att bara spela in musik, ge ut den och leva på intäkterna från det, men alla i bandet och turnésällskapet har gått och väntat i fem år på att jag ska bli klar med nya skivan eftersom det är deras enda levebröd. Visst, Coldplay har högtidligt meddelat att de slutar turnera, vilket är en bra signal de sänder. I deras position kan de göra det, men det kan inte alla. Sedan turnerar vissa andra oavbrutet eller flyger privatjet bara för att göra ett DJ-set. Det finns nyanser. Det måste inte vara allt eller inget. Men jag försöker inte ge mig själv alibi här. Jag är i en alldeles för omoraliskt komprometterande sits för det.

gallery_large

Ett nytt Live Aid i görningen?

Jag vädrar idén på honom om en klimatets motsvarighet till Live Aid, att allt detta engagemang som finns hos de yngre ofta kan mynna ut i olika typer av stödgalor och -festivaler men att man förvånansvärt nog sällan eller aldrig hört talas om att något skulle vara i görningen. Åtminstone inte av den magnituden som Live Aid. Jag hinner inte mer än säga första meningen innan Snaith avbryter mig.

– Lustigt att du tar upp det. Visst, det har förekommit en del Extinction Rebellion-evenemang med välkända DJ:s i London på sistone. Men när det gäller något så storskaligt som Live Aid råkade jag prata med en bekant som arbetar rätt högt upp i musikbranschen och förutom att han samlar in pengar till miljöfrämjande ändamål försöker han få ihop exakt det du beskriver i Hyde Park eller en liknande plats. Så det skulle inte förvåna mig om det blir av och om fler med honom bär på samma tankar.

Komplexa problem kräver ofta även komplexa lösningar. Diskussionerna hamnar i floskelträsket medan graderna stiger. Dan Snaith sätter sitt hopp till nästa generations engagerande aktivism.

– Minns hur medvetenheten steg kraftigt efter Al Gores En Obekväm Sanning i början av millenniet. Jag deltog själv i klimatmarscher i London tillsammans med en massa människor. På något sätt ebbade den energin bara ut trots att all forskning var ense om att problemet inte alls försvunnit. Nu har inte minst Greta Thunberg och andra blåst liv i debatten på nytt. Live Aid i sig byggde förvisso upp medvetenheten om svält medan klimatförändringarna redan finns uppe på agendan, men det är också det enda som gör mig hoppfull, hur frågan hamnat längst fram i alla sammanhang de senaste åren.

“När jag var åtta oroade jag mig inte ett jävla dugg”

Han berättar med skräckblandad förtjusning hur engagemanget etablerat sig inom den egna familjen.

Min åttaåriga dotters främsta intresse är att fundera över klimatförändringarna och all plast i våra hav, hon startade en miljöklubb i skolan … Så pass att jag nästan mår dåligt över den graden av ångest och oro. Det yttrar sig inte särskilt negativt på henne, men vad fan … när jag var åtta år, inte oroade jag mig ett jävla dugg över sånt! Det är olyckligt att hon hamnat i den sitsen.

gallery_large

DAN SNAITH OM…

… var han återfinns inom electronica:

– IDM som genre är inte längre relevant, åtminstone inte för mig. Eftersom mina fans har tillgång till allt idag känner de till all den musik som jag själv letade ihjäl mig efter under uppväxten, för dem är det helt okej att lyssna på Travis Scott, Caribou och Vampire Weekend eller vad som helst. Sådant som var mer eller mindre otänkbart förr, när folk tenderade att hålla sig inom sin egen musikaliska klick. En annan sak är att skiljelinjen mellan ”elektronisk” musik och all annan musik inte längre existerar. All musik är elektronisk, vare sig det låter så eller ej. Alla gör musik med elektroniska hjälpmedel i en eller annan utsträckning och du får leta länge för att hitta en Jack White som spelar in på en rullbandspelare nere i källaren. Men det har demokratiserat musiken och jag tycker det är underbart.

… hans ständigt växande arkiv med låtidéer:

– Jag får massvis med uppslag till låtar. Två, tre stycken varje dag som jag spelar in. Så när det är dags att göra ett album har jag hundratals små loopar och skisser. Sedan väljer jag ut de mest lovande, avslutar dem och de utgör albumet som en sammanhängande helhet. Jag önskar att tillkomsten av mina album på något naivt sätt vore ämnade för lyssning från början till slut, som förr, men jag är inte förutseende nog att kunna skapa det avsiktligt. Alla mina låtidéer som jag spelat in lägger jag i en enorm spellista i iTunes. Jag hoppar fram och tillbaka i den och lägger de bättre överst, de som helt klart ska användas, och nederst hamnar förstås de som det inte blir något av, som jag inte begriper vad jag tänkte på den dagen ... Uppriktigt sagt är de flesta bara ren mellanmjölk där jag känner att de har något men jag inte vet om de är värda att slutföra. Det har nått en punkt där jag inte kan komma ihåg att jag gjort vissa, som om någon annan gjort dem. Vilket förvisso hjälper till så att jag kan förhålla mig neutral.

… huruvida något nytt skulle kunna revolutionera musiken:

– Under min aktiva karriär har saker skett som är osynliga för vanligt folk. Ljudbearbetning kan numera ske digitalt. Vill du ha reverb måste du inte längre placera en mikrofon i ett trapphus eftersom det finns mjukvara för det. Det känner jag har betytt mycket för musikens riktning. I mitten på 90-talet kom drum’n’bass som var extremt snabb musik som kunde programmeras i icke-realtid, därefter ökades hastigheten till ett ofattbart tempo, vilket inte hade kunnat ske tidigare. Emellertid finns det ett resonemang om att alla möjligheter redan har uttömts och att dylika dramatiska återuppfinningar inte lär ske igen. 1900-talets klassiska musik med musique concréte, tolvtons- och seriell musik rev alla hypoteser i småbitar kring vad musik egentligen handlar om, men ingen – nej, inte ingen, men väldigt få – lyssnade. Jag tänker ofta på det här, för när du är 40-nånting har du hört så mycket musik jämfört med när du är 16. Och på grund av det är det svårare att bli exalterad över något som låter ”nytt”, eftersom du samlat på dig så många referenspunkter. Eller – är det musiken i sig som förändras långsammare? Jag vet inte. Som lyssnare har jag i alla händelser stort förtroende för folks uppfinningsrikedom.

… sitt förhållande till EDM, Avicii och Swedish House Mafia:

– Min koppling till elektronisk musik sträcker sig längre bakåt än EDM. De akterna har inriktat sig mot pop och med dem nådde elektronisk musik för första gången masspublik. Självklart har jag också en koppling till pop och jag försöker inte medvetet göra obskyr musik, men jag föredrar att hålla mig i utkanterna. Visst, på nya skivan har jag en låt som heter Never Come Back där tankarna förs till holländsk trance eller fransk nedfiltrerad house som Daft Punk. De synkoperade ackorden, syntarna och det glänsande soundet drar från den världen. Upprepning, när man använder det till sin fördel, är essentiellt och jag gillar att skala ned en poplåt till sin absoluta kärna. Så den låten är i närheten.

… att vara sångare och att anlita gästvokalister:

– Det här är första gången min röst hörs i varenda spår på ett album. Jag är en extremt begränsad sångare, jag hade aldrig föreställt mig att jag skulle stå på scen live framför stor publik och göra det. För mig är utmaningen att utnyttja begränsningarna och bristerna i min röst så att det blir mer intressant än inte, för en sak är säker och det är att jag inte har en vedertagen sångröst … Jag kunde självklart ha anlitat gästvokalister, men för mig handlar det om att dokumentera mitt liv. Ett fotoalbum ur mitt liv. Att bara anlita den bästa rösten för att sjunga mina låtar, men som alltjämt saknar relation till mig, skulle vara som att se en främling dyka upp i mitt familjefotoalbum. Att sedan Jessy Lanza medverkade på förra skivan var naturligt eftersom hon är en nära vän och vi växte upp i samma stad och delar personliga upplevelser.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA