x

BLOGG: "Krita en femma" – hur pajig kan en låttext vara?

BLOGG: "Krita en femma" – hur pajig kan en låttext vara?

Nu har jag varit på det där internet igen. Närmare bestämt Spotifys spellista New Music Friday Sweden. Jag gillar ju musik, så fredagarna, den stora släppdagen, är något av en veckovis återkommande högtid.  

Den här dagen får jag bland annat ta del av den gamle Urban Cone-medlemmen Emil Gustafssons nya kärleksdänga Krita En Femma. Med bevingade ord som ”får jag krita en femma kärlek av dig, om du kan?” Så la modernité, att vara nere med det tilltagande droganvändandet bland både kids och frånskilda föräldrar och att sedan göra det till en metafor för kärlek och smårisig självkänsla.

Men det slutar inte där. Jag faller allt djupare ned i spellistan, jag tror till och med att jag når botten när jag hör Dom Vi Inte Tycker Om med Emil Assergård, och då har ändå Joakim Lundell tydligen släppt en låt nyligen, tillsammans med någons Dotter. Låten heter Under Water, ja, man får faktiskt vara försiktig kring vatten om man har grav ADHD.

”Är det Mumford & Sons, Takida och Junior Brielle, allt som är dåligt i ett”, frågar min flickvän när hon hör Assergård. Hon är bonde och har givetvis fel, det är inget fel på Junior Brielle. Men det spårar faktiskt ur helt med Assergård. ”Om du någonsin kommer hit ngn gång, kan vi dricka upp min Dom Pérignon”, låt gå då, rappare flashar ju med allt från ”metall” till sedelbuntar. Det är ändå fint att han sparar Dompan till ett speciellt tillfälle. ”Fira att vi aldrig blev som dom”, man undrar ju vilka dessa ”dom” är som han pratar om? Vid det här laget börjar det kännas som ett slags livsmål att inte bli som Assergård. Sedan rullar det på, ”men du blev Instagram och jag blev mest champagne”. Ursäkta, det känns inte riktigt som att det är ett motsatsförhållande dem emellan. Men jag gissar att han investerade i festen och kvinnan i sagan satsade på ett städat liv.

”Du va upptagen, jag var utslagen”, oookej. ”Du är dagsfester, jag är självmord.” Ridå. I detta ögonblick förvandlas det där livsmålet till något slags fantasier om fullt utvecklad terrorism mot musik som jag egentligen inte behöver lyssna på.  

Men det får givetvis mig att tänka, tänka på minnesvärda textrader. De flesta låttexterna är bara skräp. Men det gör sällan så mycket, de ska ju mest bara passa med musiken. En av mina absoluta favoritgrupper, New Order, har Bernard Sumner-skrivna texter som bara är rena rappakaljan. Jag tycker också att Snap! fått oförtjänt mycket negativ kritik för den fenomenala textraden: ” I'm serious as cancer, when I say rhythm is a dancer”. Precis som jag älskar Z.Es ”tar inte nån skit jag e ingen toalett”. Tagna ur sitt sammanhang kanske … eller, ärligt talat, jag tycker båda textraderna är fantastiska hur som. De har båda ett sloganmässigt schvung och kunde knappast vara tydligare som programförklaring. Men okej, jag förstår ändå att de tagna ur sina sammanhang kan låta löjliga.

När sådant här kommer på tal har alla en benägenhet att slå in öppna dörrar. Ja, Per Gessle skriver obegripliga och menlösa texter. Ja, Nickelback, Robin Thicke och Stiftelsen har skrivit texter som, så att säga, har lite svårt att tränga igenom Metoo-trålen. Även en sådan styv textförfattare som Håkan Hellström har sina svackor, Jag Utan Dig – bland en del annat. Medan sådana som Björn Rosenström per definition är kass. Det är förhållandet mellan ambitionen och resultatet som är viktigt. Det ska passa på något sätt.

Jag älskar Beyoncés rad “Everything you own in the box to the left”, så enkel och så ultimat. Medan Mark Knopflers ord i Dire StraitRomeo And Juliet är helt världelösa, samtidigt som låten är helt okej. Bättre är då The National-sångare Mark Berningers diskreta anspelning på Shakespeare-sagans två familjer Montagues och Capulets: ”It's so easy to set off, The molecules and the caplets, They all have something against me, Nothing I do makes me feel different”.            

Just nu är jag helt besatt av Alex Camerons förmåga att blanda smuts och sunk med erotik. I Miami Memory diktar han: “Eating your ass like an oyster, The way you came like a tsunami”.

Mustigt. Hörs då, haters.

LÄS OCKSÅ: Black metal-kille snubblar i snön – och folk går Photoshop-bananas


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA