x

Är det för sent för mig att bli en Springsteen-man?

Är det för sent för mig att bli en Springsteen-man?

Jag har förmodligen läst mer om Bruce Springsteen (och andras hyllningar av honom) än vad jag faktiskt har lyssnat på hans musik. Åtminstone när det gäller aktiv lyssning, på eget bevåg. Med tanke på hur mycket jag har frossat i amerikansk kultur, är det konstigt att jag inte har bättre koll på New Jersey-sonen som har vigt sitt liv åt att skärskåda den amerikanska folksjälen. Jag beundrar hängivenheten hos Springsteen-fansen och tänker att det är ungefär samma personer som relaterar till Lundellbunkern, poddgänget som för några år sedan plöjde igenom hela Ulf Lundells diskografi. 

I min skivhylla har Human Touch (1992) varit sorgligt ensam om att representera Springsteen. Lustigt nog är den plattan avskydd av många fans; främsta orsaken verkar vara dess tidstypiskt slicka sound och för att den backas upp av studiomusiker istället för E Street Band. Nog för att "alla" världsartister har anlitat supermusiker, men något gick sönder när just Springsteen gjorde det, ett trauma som satte långtgående spår. Som Jan Gradvall skrev en gång på Twitter: "Finns skäl att påminna om att Lasse Anrell gav 6 plus till den ökända Springsteen-turné med Totos trummis som spelade omgiven av plexiglas".

Vissa är fotbollsfrälsta, andra gör musiklyssnandet till något närmast religiöst, en upplevelse som bäst verkar nås genom en större arenaspelning. I SvD har Andres Lokko beskrivit Springsteen-konserter som det "närmaste vi kommer känslan av den där Gemensamma Upplevelsen. Den som svenska folket en gång hade framför Hylands Hörna, i vårt socialdemokratiska förenings-Sverige eller, för den delen, i kyrkan med motboken tryggt förvarad i innerfickan varje söndag." 

Kanske måste vi flyga hit en jänkare för att suggerera känslan av ett svunnet Folkhemssverige? I så fall vill jag också till den mentala platsen, om än för en enda euforisk kväll. Det bör dock inte ske utan förförståelse; när pastorn predikar gäller det att kunna sin Bibel. Så, var ska jag börja? Enligt Wikipedia har Springsteen hittills släppt 20 album, 71 singlar, 23 liveplattor och mer därtill. Egentligen borde jag sätta mig ned och lyssna igenom allt kronologiskt, från 1973 till idag, men bävar inför uppgiften. Låtkatalogen känns mig övermäktig och dessutom släpper karln nytt i oktober. Därför sträckte jag ut en hand till GAFFAs Springsteen-nestor Emil Viksell, i hopp om att få en guidad genväg till den rätta magin.

Jag har sett att du ofta skriver lyriskt om Bruce Springsteen. När började din besatthet av “The Boss”?

– Tidigt, mycket tidigt. Jag gjorde förvisso revolt mot mina föräldrar, senare, men Springsteen kom från farsan. Minns inte exakt när jag blev helt frälst, men minns ett tillfälle hos min farbror, när jag hörde Born To Run. Det var antagligen inte första gången jag hörde låten, men första gången jag verkligen lyssnade. Jag kan ha varit tio år och det var en nyckelscen i mitt liv. Det fanns en sådan explosivitet och eufori i låten. Mycket av det Springsteen skildrade en bit in i karriären, runt 1975, var den där känslan av att vilja fly. Sticka från skiten. Det är ju det många fastnar för initialt. Tror inte att det är samma sak att börja lyssna på det där när man är äldre. Numera är det nog den Springsteen-låt jag är allra mest less på, men som barn bara växte kärleken då ingen annan i Kallhäll gillade Springsteen. 

Många som kommer från mindre ställen kan nog relatera till det där?

– Jag vet att Andres Lokko i grannorten Jakobsberg hade lite samma erfarenhet av att vara ensam-fan. Förmodligen växte mitt intresse av att vara ensam med Bruce och det dröjde tills jag själv började skriva om musik innan jag hittade andra som älskade honom lika mycket som jag. I tidningarna hyllades Bruce ideligen – jag undrade mest var de här människorna fanns IRL. Jag är ju ett fan, men inte besatt på det där sättet som vissa, som älskar allt han gör. För mig var ju Springsteen som allra viktigast när jag var ung. Men jag har alltid varit jävligt kritisk mot hans 90- och 00-tal. Och jag gillar inte riktigt Springsteen-fans. Ungefär som att många icke-fans har missförstått honom, finns det många som älskar honom på fel sätt.

Hjälp en Springsteen-novis att älska på rätt sätt. Vilka guldkorn får jag inte missa?

– Det beror lite på vad du gillar för typ av musik. Gillar du stor poprock är det Phil Spector-influerade rockeposet Born To Run givet. Det var det albumet som hookade mig och var länge mitt favoritalbum. Den har det där som jag älskar med Springsteen. Att det inte bara är poplåtar, utan epos med fantastiska texter som skildrar en tid och en plats som bara litteratur kommer i närheten av. Sedan är ju också Born In The USA ett album som blir folks ingång till Springsteen. Jag älskar båda, men det är inte riktigt en ingång om man är kritisk till Springsteen.

Antar att jag borde beta av några live-plattor?

– Nästan samtliga av hans låtar bättre live. Inte bara på grund av öset. Jag älskar No Surrender, med sitt burkiga ljud, på Born In The USA. Men det finns en liveversion på trippelalbumet Live 1975–85 som är nedsaktad och helt magiskt. På det samlingsalbumet inkluderar han också ett fem minuter långt introsnack innan The River. Också det amazing. Sedan finns det bootlegs från perioden innan Born To Run som är helt sanslöst bra. 

Åter till studioplattorna. Jag får en känsla av att du har mer att bjuda på?

– Två av Springsteens bästa låtar är Backstreets och NYC Serenade. Den senaste ligger på den underskattade The Wild, The Innocent & The E Street Shuffle. Det är också ett sådant där epos. Jag är ju svag för dem. På den tiden var han lite bångstyrig också, letade sitt tilltal, vilket gör att det är fascinerande att lyssna på. Sedan, Darkness On The Edge Of Town, också det ett sanslöst album. Och The River. Svårt detta. Nebraska brukar ju vara ett album som fler än fans älskar. Sedan har vi Tunnel Of Love, som jag aldrig lyssnade på som ung, medvetet. Det är ett skilsmässoalbum som är väldigt präglat av 1980-talets popmusik. På senare år har albumet fått sig en återupprättelse. Då tyckte alla att det var skräpigt och långt ifrån det han gjort tidigare. Även jag har lärt mig att älska det, vuxet och slickt, på ett bra sätt. One Step Up på det albumet är magisk. The Ghost Of Tom Joad-albumet har likheter med Nebraska. Det är mer historieberättande än självupptagenhet. Titellåten är något av det bästa han gjort. Förresten, låtarna på debuten Greetings From Asbury Park, N.J. återkommer i grymma liveversioner. Också det ett underskattat album, som är lite Bob Dylan-light i studioversionen, men växer live.

Nu har jag något att bita i! Förresten, i min gamla skivsamling står Human Touch, mest för att Totos dåvarande trummis Jeff Porcaro spelar på den. Hur ställer du dig till denna bland fansen så omdiskuterade platta?

– Det Springsteen släppte under 90-talet, med vissa undantag (t.ex. The Ghost Of Tom Joad och Streets Of Philadelphia), var väldigt dåligt. Just det där albumet är ju så rak och ointressant rock. Det är hemskt. När Bruce inte sjunger riktiga epos är han ofta jävligt dålig. Han gör ju rock, men han är mer än rock. På detta album gör han bara amerikansk radiorock utan botten.

Där får vi vara ense om att vara oense. Har Springsteens musik och låttexter påverkat din bild av USA?

– Antagligen. Jag är ju besatt av USA. Älskar landet, samtidigt som jag hatar det så mycket. Det är säkert ett vanligt förhållningssätt hos många utanför USA. Jag älskar ju historier. Vet inte om det är Springsteens förtjänst, men mycket möjligt. Sedan var jag helt insnöad på storpolitik som ung. Och Springsteen kommenterar ju landets samtid och historia, antingen i låtar eller i snack på ett eller annat sätt. Han fick mig att förstå att det fanns ett motstånd även i USA. Springsteen smög in den i sin musik och i sitt förhållningssätt. Innan dess trodde jag nog att alla amerikaner var med på det dövstumma nationalist- och kapitalisttåget. För mig har han även fungerat som ingång till annat om landet, som Steinbecks Vredens Druvor, som albumet The Ghost Of Tom Joad bygger på.

Slutligen, är det något du vill tillägga för att vinna över mig, eller är det för sent för mig att bli en Springsteen-man?

– Ja du, det är nog för sent. Men ge det en chans, lyssna på det som inte spelas så mycket i radio. Man ska nog helst vara ung för att falla hårt för det. Kan tänka mig att det är svårt att gripas som vuxen, men försök med historieberättandet framför ungdomseuforin.

Emils tipslista:

LÄS OCKSÅ: Anita Lindblom är död


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA