x

KLASSIKERN: Altrockmästerverket som räddade 1990-talet

KLASSIKERN: Altrockmästerverket som räddade 1990-talet

I vår KLASSIKERN-sektion skriver GAFFAs Anders Nilsson om när Alanis Morissette räddade oss från navelskåderi och cynism.

Nådens år 1995. Den goda smakens huvudfiende, eurotechnon, hade redan peakat när 1990-talets mest överskattade band Oasis firade triumfer. I de tongivande musiknationerna USA och England, var ljudidealet hafsiga gitarrer – revolten mot 1980-talets polerade synthar började redan med grungen. De coola kidsen bar fortfarande sorgedräkt efter Kurt Cobains död och såg klädsamt medvetna ut i sina Nirvana-tröjor. Att det offentliga musiksamtalet var en gubbfest, var inte konstigt med tanke på erans dominerande förebilder.

Så plötsligt hände det. En för omvärlden okänd, kanadensisk singer-songwriter släppte sitt tredje album, som i hög grad skulle komma att influera resten av årtiondet. Sommaren 1995 kunde inte få en mer välkommen inledning än altrockiga Jagged Little PillAlanis Morissette stack ut med sitt oefterhärmeliga sånguttryck och relaterbara texter om livet i stort och smått, vardagsångest och personliga tillkortakommanden. I ett hav av odrägliga rockposörer, stod hon för en ärlighet och äkthet som gick rakt in i hjärtat.

Öppenhjärtiga You Oughta Know var albumets första singel, men det var nummer tre i ordningen som gjorde framgången monumental. Ironic slog ned som en dynamisk bomb i början av 1996. Just dynamiken gör mycket av grejen; en avskalad vers exploderar i en av decenniets starkaste refränger, där körstämmorna sjungs med lika mycket tryck som leadsången. Med bitterljuva betraktelser över alltings jävlighet, träffade låten mitt i prick i det ironiska 1990-talet och det kollektiva medvetandet. Folk verkade aldrig få nog av att spontansjunga om regn på bröllopsdagen och förbetalda gratisresor.

Inklusive de redan nämnda, genererade Jagged Little Pill hela sex singlar: Hand In My PocketYou LearnHead Over Feet och All I Really Want. Även albumspåren berör, med Perfect som finstämd höjdpunkt. Under stjärnproducenten och medkompositören Glen Ballards försyn, hamnade rätt studiomusiker på rätt plats att understödja huvudpersonen. Summan av delarna blev utlevande intellektuell pop/rock-perfektion. Alanis Morissette räddade ett 1990-tal som höll på att förlora sig själv i navelskåderi och cynism. Seinfeld-generationen fick sin musikaliska frälsare, en gåva att vara oändligt tacksam för.

LÄS OCKSÅ: Sigur Rós-medlemmar riskerar fängelse


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA